Ropen ekade utanför Israels ambassad i Stockholm. Aktivister, många med palestinasjalar och megafon, samlades för att skandera slagord som i praktiken betyder en sak: att Israel inte har rätt att finnas.
”Det finns bara en stat och den heter Palestina.” Orden låter kanske som ännu ett i raden av politiska utrop, men de är raka översättningar av Hamas retorik. De handlar inte om frihet, inte om en tvåstatslösning, inte ens om rättvisa. De handlar om att utplåna ett land.
Det är där den svenska debatten nu befinner sig – där utplåning har blivit ett acceptabelt rop, där demokratins försvarare tystnar för att inte kallas islamofober, rasister eller nazister och där medierna hellre skriver om ”spänningar” än om hat.
Ingen av de som ropade på ambassadens trottoar i kväll kräver att Hamas ska lämna makten. Ingen ropar efter frigivna gisslan. Ingen fördömer massmorden den 7 oktober. Det är frånvaron av dessa ord som avslöjar vad det verkligen handlar om: lojalitet med våldets sida, inte med fredens.
Den som tror att detta är en detalj i ett avlägset konfliktområde har inte förstått. De här ropen ekar numera på svenska gator, på universitet och i kommunfullmäktige. När unga svenskar marscherar under flaggor där Israel är borttvättat från kartan, då är det inte längre en utrikespolitisk fråga. Det är en moralisk bankrutt.
Och det är just i tystnaden som Sverige sviker. När de som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter tiger när folkmord ropas i eufemistisk förklädnad, då dör begreppet ”mänskliga rättigheter” lite till.
Det är inte längre en fråga om var man står i konflikten. Det är en fråga om man överhuvudtaget står upp för verkligheten.
Text: Salle Roger
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en portion korvstroganoff. Det görs enklast via Swish: 073-5467565
