Sverige, Sverige, fosterland – med eller utan minaret?
”Det här är ditt land. Det här är mitt land.
Från Ales stenar till norra Lappland.
Från Bohus klippor, till Gotlands raukar.
Landet, det tillhör dej och mej.
Med mörka skogar och höga furor.
Med vita björkar och röda stugor.
Med fält och åkrar, och varv och gruvor.
Landet, det tillhör dej och mej…”
Det sägs att Sverige är landet där alla får plats, där falukorv och falafel kan samsas på samma matbord. Men när det kommer till kyrkor och moskéer verkar det som att debatten kokar över snabbare än en kastrull med överkokt potatis.
Socialdemokraterna, eller ”sossarna” som de ofta kallas i folkmun, har tydligen kommit fram till att vi har för många kyrkor och för få moskéer i vårt avlånga land. Ett uttalande som får en att undra om någon tappat bort sin kompass i kulturdebatten. För samtidigt som Magdalena Andersson pratar om att ”göra Sverige mer som Sverige”, känns det lite som att försöka blanda lingonsylt med hummus – det går, men det smakar kanske inte riktigt som man tänkt sig.
Låt oss vara ärliga: moskéer är inte direkt det första man tänker på när man hör ordet ”svenskt”. De är lika osvenska som att försöka fira midsommar utan regn. Dessutom har vissa moskéer i Sverige fått rykte om sig att vara mer än bara böneplatser – de har blivit arenor för islamism, antisemitism och annat otyg som vi helst skulle vilja lämna utanför tullarna.
Men här står vi nu, mitt i en diskussion om hur många böneplatser av olika slag vi egentligen behöver. Är det verkligen antalet byggnader som är problemet? Eller är det innehållet och budskapen som sprids därinne? För om vi ska vara riktigt ärliga, så handlar väl ”Sverige som Sverige” ändå om att hitta en balans där alla kan känna sig hemma – utan att någon behöver kompromissa med sina värderingar eller sin trygghet.