Tredje riket 2.0 är här – åtminstone i Aftonbladets fantasi
Aktiv klubb är ett hot – men ett litet sådant. Ändå har de blivit centralfigur i en medial berättelse om ett Sverige på väg mot fascism. När verkligheten inte räcker, skapar redaktionerna den dramatik de behöver. Och där försvinner både proportioner, analys och ärlighet.
Det finns två saker som är sanna samtidigt: Aktiv klubb är farliga, och Aktiv klubb är ett mindre gäng pubertala idealister med helt förställda tankar. Unga män som tror att man räddar ett land via gym, poserande bilder och hot. De kan göra skada, och har gjort det. Men de är också precis den komponent som den svenska mediedramaturgin har saknat – tills nu.
Det är därför Kalle Sundins text ser ut som den gör. Det här handlar inte bara om att varna för ett våldsamt nätverk. Det handlar om att fylla ett behov. Svensk opinionsjournalistik har länge stått inför ett problem: hur fortsätter man måla upp Sverige som ett samhälle på glid mot Tredje riket 2.0 när verkligheten inte levererar? När högerextremismen inte är på marsch, när det stora hotet mot ordning och säkerhet kommer från helt andra håll?
Svaret blev Aktiv klubb. Ett fåtal unga män som plötsligt får agera symboler för ett land i fascistisk lutning. Precis lagom många för att skapa rubriker. Precis lagom nazistiska för att redaktionerna ska kunna spela vidare på sin moraliska huvudroll. Precis lagom våldsamma för att ingen ska kunna avfärda dem helt.
Det är därför proportionerna alltid försvinner. Sundin pratar om hotet, men aldrig om skalan. Aktiv klubb är ett marginellt nätverk jämfört med gängen, klanmiljöerna, de islamistiska miljöerna eller de autonoma grupper som i årtionden ägnat sig åt hot, kartläggning och misshandel. Men just därför blir Aktiv klubb så värdefulla: de är rena. Okomplicerade. Tacksamma att bygga dramaturgi på.
Det finns också ett annat skäl till att de får så mycket uppmärksamhet: mediernas selektiva intresse. Högerextremt våld lyfts alltid högst upp i spalterna. Men när vänsterautonoma nätverk attackerar politiska motståndare, när islamistiska miljöer sprider antisemitism eller när kommunala verksamheter i praktiken normaliserar extremvänstern, då sjunker engagemanget snabbt. Det är inte våldet i sig som avgör bevakningen – det är vilken berättelse man vill berätta.
Och här finns en detalj som säger mer om svensk offentlighet än alla opinionsmätningar i världen. För andra grupper – gängkriminella, klanmiljöer, islamister, vänsterautonoma – finns alltid förklaringsmodeller, undanflykter och samhälleliga lösningar. Massage åt mammor. Fritidsgårdar. Samhällsinsatser. Kampanjer om att straff inte fungerar. En evig kavalkad av analyser om trauman, systemfel och socioekonomi.
Men när det gäller Aktiv klubb försvinner allt detta på en sekund. Plötsligt är fängelse inte kontroversiellt, utan det bästa som hänt verkligheten. Plötsligt är det ingen som vill prata om socialtjänst, förebyggande arbete eller varför unga män dras in. Alla de argument som annars används som stoppklossar i debatten om kriminalitet blir tystare än en nattlig presskonferens.
Hela den samlade medieeliten och åsiktsklägget kör plötsligt en tvärvändning: här fungerar straff. Här fungerar repression. Här behövs inga fritidsgårdar eller livsberättelser. Skillnaden är enkel: gärningsmännen passar narrativet.
Och just där försvinner också Sundins trovärdighet. Han vill inte förstå varför unga män dras in i extremistmiljöer. Det handlar inte om ideologisk övertygelse i första hand, utan om rotlöshet, maktlöshet och känslan av att stå utanför ett samhälle där andra aktörer redan tagit all plats. Det är exakt samma drivkrafter som fyller gängen, de islamistiska miljöerna och den autonoma vänstern. Men den analysen vågar han inte göra, för den skulle spräcka hela den dramaturgi texten bygger på.
Sundin skriver som om Strömmer vore handlingsförlamad, trots att just Strömmer drivit igenom de mest långtgående brottsbekämpande reformerna i modern tid. Det är inte analys – det är manus. Ett manus som kräver att regeringen ska framstå som svag och Socialdemokraterna som ansvarstagande. Då spelar det ingen roll att argumenten haltar eller att aktivklubbarna rent statistiskt är en parentes jämfört med de stora våldsfenomenen i Sverige.
Det verkliga problemet med den här typen av texter är inte att de överdriver hotet från några unga nazister. Det är att de förminskar allt annat. Dramaturgin kräver nazister – och nu när medielogiken äntligen fått några stycken att arbeta med, blåser man upp dem tills verkligheten passar berättelsen.
Aktiv klubb är ett hot. Men när journalistiken gör dem till navet i Sveriges säkerhetsproblem blir de något ännu farligare: ett alibi som döljer det mycket större våld som förstör människors liv varje dag.
Text: Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.