Det är uppenbart att vi befinner oss vid ett vägskäl. Vi måste börja ställa obekväma frågor och kräva svar.
Jag har länge funderat över hur vi hamnade här. Hur kunde majoriteten av Sveriges befolkning acceptera den utveckling vi nu ser? Vad säger det om oss som folk? Det Sverige vi en gång kände som tryggt och stabilt har förvandlats till något oigenkännligt. Skjutningar, sprängningar, gängkriminalitet och mord har blivit en del av vardagen – något som få av oss hade kunnat föreställa oss för bara några decennier sedan. Vi lever i en verklighet där det onormala har blivit normalt. Det som borde väcka ilska och förvåning har blivit något vi tragiskt nog har börjat vänja oss vid.
Men frågan kvarstår: Hur hamnade vi här? Hur kunde så många svälja de politiska och mediala narrativ som gång på gång visat sig sakna verklighetsförankring? Utan att ifrågasätta sanningshalten i politikernas löften eller de så kallade experternas påståenden i morgonsofforna, köpte vi det vi blev serverade. Medierna har förminska problemen och fått oss att tro att allt är under kontroll. Men vad säger det om oss som folk att vi inte ställde de kritiska frågorna när det var som viktigast? Varför litade vi på makthavare som gång på gång visade sig oförmögna att se verkligheten för vad den var?
Nu, när vi alla tydligt ser de katastrofala följderna av den förda politiken – när vi dagligen bevittnar hur samhället faller isär – fortsätter en stor del av befolkningen att sätta sitt förtroende till samma personer som har skapat detta kaos. Hur kan vi fortfarande lita på dem som har visat sig oförmögna att lösa problemen, och som i vissa fall till och med har förvärrat dem? Vad säger det om oss som folk att vi, trots all den fakta som nu ligger på bordet, fortsätter att blint följa samma ledare? Är vi så förblindade av gamla vanor och trygghetstörst att vi inte vågar ifrågasätta dem som har satt oss i den här situationen?
Än mer anmärkningsvärt är att de som bär det största ansvaret för denna negativa utveckling ofta belönas med nya toppositioner. De får fortsatt förtroende, trots att vi alla ser och förfasas över den situation de har bidragit till. Hur kan vi acceptera att de som har misslyckats inte bara går fria från ansvar, utan till och med klättrar högre i maktens hierarki? Vad säger det om oss som folk när ansvarslöshet inte bara tolereras, utan premieras?
Det är uppenbart att vi befinner oss vid ett vägskäl. Vi måste börja ställa obekväma frågor och kräva svar. Om vi inte gör det för vår egen skull, måste vi göra det för våra barn och barnbarn. Vad säger det om oss som folk om vi inte agerar nu.
[newsletters_subscribe form=1]