När fakta tystas och etik blir ett politiskt vapen
Det här är berättelsen om hur man i Sverige 2025 blir ”dömd” utan rättegång Det finns ett par grundläggande principer som varje journalist lär sig första veckan: kontrollera fakta, pröva påståenden och låt den som pekas ut bemöta anklagelser. I mitt fall bröt Aftonbladet mot alla tre.
När jag anmälde publiceringen till Medieombudsmannen och Mediernas Etiknämnd ställde jag en enkel fråga: Ska en stor tidning få påstå att en fotograf iscensätter våld, provocerar fram nyheter och ingår i en ”extremistpool”, utan att presentera en enda källa?
Det korta svaret: ja. Det längre svaret säger mycket om hur långt det etiska systemet har urholkats.
Låt oss börja i fakta. Händelsen som Mathias Wåg beskriver i Aftonbladet finns på film. Inte Aftonbladets film – min.
Och i min film syns exakt vad som sker:
En av aktivisterna försöker slå kameran ur min hand. När hon sträcker sig fram tappar hon sin egen mobiltelefon i marken. Det är vad videon visar. Det är vad som faktiskt händer.
Men i Aftonbladets version slås ”en aktivists mobil i marken” – av mig. Den centrala händelsen presenteras helt tvärtom. På den felaktigheten bygger sedan Wåg hela sitt narrativ: att konflikten är iscensatt, att jag provocerar fram situationen och att jag använder mig själv som ”content”.
Problemet är enkelt: Det är inte sant. Det finns ingen iscensättning, ingen provokation – bara en aktivist som försöker slå bort en kamera och tappar sin egen telefon. Men Wåg väljer en annan historia.
Vem är Mathias Wåg – och varför spelar det roll?
Det är relevant att påminna om vem Aftonbladets skribent är. Mathias Wåg är inte en neutral reporter utan en välkänd aktivist inom den autonoma vänstern, med bakgrund i Researchgruppen – en miljö som under lång tid ägnat sig åt politiskt motiverad kartläggning, nära kopplad till AFA och andra våldsbejakande nätverk.
Det är en kultur där aktivism ofta stått över journalistisk metodik. Och det är denna person Aftonbladet låter göra sakpåståenden om händelser, intentioner och motiv hos journalister han ideologiskt ogillar.
Att redaktionen inte visade större försiktighet är anmärkningsvärt. Att Medieombudsmannen sedan behandlar hans åsikter som faktiska uppgifter är värre.
Jag polisanmälde händelsen samma dag. Videomaterialet är tydligt och konkret. Det är precis den sorts bevisning som pressetiken ska väga tungt.
Polisanmälan lades senare ned med den märkliga motiveringen att ”material saknas” för att driva en förundersökning – trots att inte bara jag filmade allt, utan att Riksgatan är täckt av övervakningskameror. Att ändå hävda att material saknas väcker fler frågor än det besvarar.
När jag anmälde artikeln till Medieombudsmannen trodde jag, naivt nog, att bevisningen åtminstone skulle ges en chans att prövas. Att videon skulle spela roll. Att polisanmälan skulle tas i beaktande. Att sakfrågan skulle kontrolleras.
Ingenting av detta skedde.
MO begärde inte videon. MO kontrollerade inte polisanmälan. MO granskade inte Aftonbladets sakpåståenden. Inte en enda fråga ställdes till tidningen om källor eller faktaunderlag.
I stället skrev MO att jag är ”profil inom högerradikala kretsar”.
Plötsligt handlade inte bedömningen om huruvida Aftonbladets uppgifter var sanna eller falska. Plötsligt handlade det om vilken ideologisk låda jag kunde pressas ner i av den instans som ska företräda neutralitet och integritet.
Formuleringen saknar belägg, saknar definition och används som grund för att jag ska ”tåla” att felaktiga och skadliga påståenden publiceras om mig.
När ärendet gick vidare till Mediernas Etiknämnd blev mönstret ännu tydligare. Nämnden återgav MO:s beslut ord för ord – och instämde. Ingen sakprövning. Ingen bedömning av videon. Ingen kommentar till den felaktiga händelsebeskrivningen. Inte en antydan till kritisk granskning av varför Aftonbladet får beskriva en dokumenterad händelse tvärtemot verkligheten.
Och Aftonbladet ges frikort: En skribent kan skriva ihop ett narrativ om ”iscensatta konflikter” utan en enda källhänvisning. Och när skribentens åsikter – inte fakta, utan åsikter – får bli grund för att stämpla en fotograf som uppviglare och i praktiken som brottsling, då är det inte längre ett pressetiskt system vi har, utan en politiserad ritual.
Man överklagar i praktiken till någon som redan bestämt sig innan handlingarna ens öppnats.
Det pressetiska systemet är inte längre utformat för att hantera felaktigheter. Det är utformat för att legitimera dem – så länge de kommer från rätt håll.
Aftonbladet får beskriva en attack mot en fotograf som om fotografen är angriparen. En skribent får tillskriva motiv, strategier och extremistkopplingar helt utan belägg. Bevisning som motbevisar narrativet får aldrig nå processen. Och systemet som ska värna saklighet och integritet säger: det här är i sin ordning.
Det här handlar inte om mig. Det handlar om vad som händer i ett land där fakta blir irrelevant och där etik används som ett elastiskt verktyg för att skydda dem som redan sitter i maktens centrum.
Vi har nu ett system där sanning väger lätt, där bevis betraktas som störande moment och där integritet inte är en princip utan en privilegium.
Det är ett system som är farligt – för pressfriheten, för förtroendet och för sanningen.
Politiska domstolar hör hemma i diktaturer. De var kännetecknande för forna Sovjet, där rättskipningen formades efter ideologi och inte efter fakta. Att man i Sverige 2025 kan bli politiskt utpekad som extremist eller uppviglare av ett pressetiskt system som vägrar ta del av bevis… det såg jag tyvärr komma.
Men det som skrämmer mig är inte själva utpekandet. Det som skrämmer mig är att så många verkar fullt nöjda med att det blivit så här.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.