Moral på export – men aldrig när det gäller Hamas
Jan Eliasson har byggt sin karriär på att tala om fred, försoning och mänskliga rättigheter. Men när raketerna skjuts från sjukhus, när terrorister använder barn som mänskliga sköldar, då vänder världssamvetet bort blicken. Det är Jan Eliassons kamp för att stå på fel sida av historien. Det är skammens tystnad – högljudd när Israel försvarar sig, men kusligt stum när Hamas begår sina brott.
Jan Eliasson är upprörd. Det är inte första gången. Men nu gäller det regeringen och Gaza. Att Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard inte vill kalla Israels agerande för ett folkrättsbrott får den forne FN-toppen att se rött. I en intervju med DN talar han om medeltida belägringar, svält, vapenvila – och, förstås, Sveriges skuld.
Eliasson jämför situationen i Gaza med när någon blir misshandlad på gatan: om man ser det hända, ska man då vänta på domstol innan man kallar det för misshandel? Det låter ju slagkraftigt. Problemet är bara att juridik inte fungerar så. Och utrikespolitik ännu mindre.
Det finns ett mönster här, och det är svårt att inte se det. För när Assad gasade barn i Ghouta eller Khan Sheikhoun: då skrev ingen svensk dramatiker en pjäs om det. Inga studenter ockuperade universitet. Inga fackförbund krävde bojkott av Syrien. Inga svenska journalister anklagade Margot Wallström för att vara medskyldig. Inga konstnärer målade affischer med döda syriska barn och svenska flaggan i bakgrunden.
Det fanns ingen massmobilisering. Inget skri från kulturvänstern. Ingen Jan Eliasson som jämförde Assad med medeltida belägringskrig. Och viktigast av allt – ingen ställde frågan om Sverige borde sluta köpa varor från Iran och Ryssland som aktivt stödde Assad.
Och det här mönstret är inte begränsat till Syrien. Se på Irak, där sunnitiska och shiamuslimska miliser i åratal slaktat varandra, där IS mördade shiiter och där shiamiliser svarade med etnisk rensning och pogromer. Se på Jemen – ett land rivet sönder av Iranstödda Houthirebeller och saudiallierade sunnigrupper. Blockader, bombningar, barnsoldater. En av vår tids värsta humanitära katastrofer – men ändå knäpptyst i svenska kulturkretsar.
I Libyen, efter Gaddafis fall, har sunnimuslimer dödat sunnimuslimer. Islamistiska miliser slåss mot sekulära krafter i ett ständigt klankrig utan slut. I Sudan mördar RSF-milisen och armén varandras anhängare – båda sidor muslimska – och svarta muslimer i Darfur utsätts för etnisk rensning. Men ingen bojkottkampanj i svenska skolor. Inga pjäser. Inga tårar från Jan Eliasson.
I Pakistan och Afghanistan spränger sunnimuslimska talibaner shiamuslimska moskéer. Kvinnor dödas. Barn skadas. Och när IS-Khorasan strider mot talibanerna är det ren intern jihad. Samma sak i Nigeria, där Boko Haram mördar andra muslimer som de anser vara otrogna – attackerar moskéer, skolor, marknader, kidnappar flickor.
Här går inga demonstrationståg genom svenska städer. Inga aktivister hotar journalister eller folkvalda. Ingen kultursektor ställer in konserter i protest. Inga scener ockuperas. För det finns ingen judisk stat att skuldbelägga. Det är där skillnaden ligger.
Så nej, det handlar inte om att världen är tyst när civila dör. Det handlar om vem som skjuter. För när muslimer slaktar andra muslimer, då är det plötsligt geopolitik, komplexitet, svåra lägen. Men när Israel försvarar sig mot en terrororganisation som gömmer sig bakom civila – då blir det ett moraliskt världskrig.
Att kalla detta hyckleri är för milt. Det är ideologiskt selektivt. Och i vissa fall ren antisemitism.
Jan Eliassons vrede är inte universell. Den är riktad. Den har ett hem – och det är i ett etablissemang där Israel alltid måste dömas hårdare än alla andra. Ett etablissemang där Hamas aldrig riktigt behöver stå till svars. Där ett judiskt land som försvarar sig alltid ses som värre än en arabisk diktatur som attackerar.
Det är inte rättvisa. Det är inte moral. Det är ett intellektuellt haveri. Och det räcker att ha ögon för att se det.
Men varför är det så svårt för makteliten i Sverige att stå på rätt sida?
Du har Israel – en demokrati, med yttrandefrihet, könsjämlikhet, öppna domstolar, fria val. På andra sidan har du Hamas – en teokratisk fasciströrelse vars charter innehåller antisemitiskt hat, dödsdyrkan och drömmen om en islamistisk stat rensad från judar.
Det är enkelt. Frihet mot ofrihet. Liv mot död. Men i Sverige går man vilse, gång på gång.
Detta borde inte behöva sägas – men eftersom större delen av Hamasvurmarna i Sverige inte kan läsa eller förstå enkla
texter, så får jag upprepa det ändå:
Det är fruktansvärt att barn dör i krig. Det gör ont. Den sorg jag känner inför människors grymheter är ibland outhärdlig. När barn dör för att vuxna är idioter, saknas ord.
Men det är inte Israel som bär ansvaret för att barnen dör. Det är Hamas – och en befolkning som valt att styras av dem.
Det rådde vapenvila den 6 oktober 2023. Den bröts av Hamas den 7 oktober – när de gick in i Israel, slaktade barn, våldtog kvinnor och brände människor levande.
Allt som följt efter det har varit en konsekvens av det valet.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times: https://www.epochtimes.se/prenumerera Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.