Om vi inte hade Stiftelsen Expo eller konspirationsbloggen ETC som ideologiska tolkar av verkligheten, då hade något obekvämt inträffat.
Då hade människor tvingats tänka själva.
Tänk er själva hur vår värld hade sett ut om människor faktiskt fick tänka självständigt och fritt. Om åsikter prövades mot verkligheten i stället för mot godkända värdegrundsdokument. Om idéer bemöttes med argument i stället för med stämplar. Om människor tilläts läsa brett, dra egna slutsatser och ta ansvar för sina uppfattningar utan att först kontrollera om de var socialt acceptabla.
I stället har vi fått ett offentligt samtal där vissa aktörer utsett sig själva till moraliska grindvakter. Expo utger sig för att bekämpa extremism men ägnar sig i praktiken åt åsiktskontroll. ETC klär spekulationer och ideologiska fantasier i journalistisk form och kallar det analys. Båda bygger sin relevans på att tala om för andra vad som är rätt att tycka, fel att läsa och farligt att ifrågasätta.
Problemet är inte att de har åsikter. Problemet är att medier och politiker behandlar dem som auktoriteter. Etiketterna de sätter reproduceras okritiskt av redaktioner som borde förstå skillnaden mellan granskning och aktivism. Resultatet blir ett samtalsklimat där människor inte bedöms efter vad de säger eller gör, utan efter vilka de råkar känna, länka till eller befinna sig i samma rum som.
Skuld genom närhet. Smitta genom association. Det är inte ett demokratiskt förhållningssätt. Det är ett auktoritärt.
Ett fritt samhälle hade varit mer högljutt, mer konfliktfyllt och mindre bekvämt. Men det hade också varit ärligare. Ett samhälle med vuxna medborgare i stället för rädda konformister. Ett samhälle där fel idéer bemöts och besegras i öppen debatt, inte förbjuds genom social utfrysning.
Det mest avslöjande är att i sin påstådda kamp mot ”farliga idéer” har dessa aktörer bidragit till att underminera själva idén om det fria ordet. När människor börjar censurera sig själva av rädsla för att hamna i fel sammanhang behövs inga förbud längre. Då sköter kontrollen sig själv.
Det är inte antirasism. Det är inte journalistik. Det är social disciplinering, paketerad som moral
Text: Salle Roger