Feminism med facit: rätt ansikte, rätt åsikt
Tack till vänsterns knallkorkar som ännu en gång klargör spelreglerna. Det handlar inte om kontroll, förstås, utan om analys. Inte om hån, utan om struktur. Och absolut inte om att tala om för kvinnor hur de ska se ut – bara om att förklara varför vissa ansikten är fel, vissa uttryck är suspekta och vissa kvinnor helt enkelt inte begriper sitt eget bästa.
Texten är ett skolexempel på hur kulturjournalistik kan klä ideologisk övertygelse i akademiskt språk för att dölja att den i grunden handlar om samma sak som den påstår sig kritisera: kontroll över kvinnlighet.
Utgångspunkten är på ytan självkritisk. Skribenten markerar mot den skadeglädje som ”feministiska vänstermedier” visar inför så kallade Mar-a-lago-ansikten. Att bara konstatera att ”hon blev fulare efter” duger inte, sägs det. Men detta är en retorisk fint. För efter denna markering fortsätter texten i exakt samma spår, nu bara med längre meningar, fler referenser och ett större ideologiskt självförtroende.
Det centrala greppet är att allt estetiskt uttryck hos kvinnor i Trump-sfären reduceras till struktur, ideologi och makt. Inget lämnas åt individuellt val, personlig smak eller ens banal fåfänga. Om en kvinna väljer fillers, extensions eller kraftigt smink är det aldrig ett självständigt val, utan ett symtom. Antingen på fascism, vit femininitet, fundamentalism eller patriarkala inträdesbiljetter.
Här uppstår textens första logiska motsägelse. Skribenten kritiserar förenklande analyser och moraliserande skadeglädje, men tillämpar själv ett feministiskt kriterium selektivt. Kvinnor med rätt politisk orientering tillskrivs agens, komplexitet och motstånd. Kvinnor på fel sida berövas densamma och reduceras till bärare av strukturer de påstås sakna möjlighet att förhålla sig till. Feministisk analys blir inte universell, utan villkorad.
Detta är klassisk vänsterfeministisk determinism. Männen har makt. Kvinnorna är uttryck för makt. Därmed kan man samtidigt förneka deras självständighet och moraliskt överlägset analysera deras ansikten.
Det ironiska är att texten själv gör exakt det den påstår sig kritisera. Den moraliserar över utseende. Den katalogiserar kroppar. Den rangordnar femininitet. Skillnaden är bara att detta görs från en position som betraktas som ideologiskt ren, och därför undandras samma kritik.
När Maga-kvinnors estetiska ideal jämförs med gothare eller Bianca Ingrosso avslöjas nästa problem. Andra subkulturer tillåts ha interna normer utan att patologiseras politiskt. Men just dessa kvinnor måste förstås genom fascism, Jim Crow-lagar och kristen nationalism. Möjligheten att människor helt enkelt kan föredra överdrift, glamour eller artificiell estetik förkastas i förväg.
Religions- och sorority-utläggningarna fyller samma funktion. De skapar en känsla av historisk nödvändighet. Inget sker frivilligt. Allt är förutbestämt. På så sätt slipper skribenten ta ställning till den obekväma slutsatsen att kvinnor ibland aktivt väljer uttryck som vänstern föraktar.
Avsnitten om ”transvestigations” och Candace Owens är illustrativa. Fenomenet beskrivs korrekt som destruktivt, men slutsatsen blir ändå att även detta ytterst handlar om kampen om vit femininitet. Där sker textens andra glidning. Från analys av hur något fungerar till ett normativt påstående om hur femininitet bör förstås. Från beskrivning till dom.
Detta är avgörande. Texten utger sig för att analysera maktens mekanismer, men övergår gradvis till att själv fastställa vad som är äkta, fritt och legitimt kvinnligt. Den normativa positionen erkänns aldrig öppet, utan smygs in som självklar.
Slutsatsen är avslöjande: det finns ingen fri femininitet under fascismen. Underförstått finns den någon annanstans. Här klarnar textens egentliga funktion. Den är inte en analys av Maga-estetik, utan en legitimering av varför just vänsterkvinnor ska ha tolkningsföreträde över vad som är naturligt, sunt och riktigt.
Och det är ändå tur att vi har vänsterkvinnor som kan berätta för oss vad som är naturligt. Som kan avgöra vilka kroppar som uttrycker frihet och vilka som uttrycker förtryck. Vilka val som är självständiga och vilka som bara är falskt medvetande. Vilka kvinnor som får vara subjekt och vilka som reduceras till symtom.
Detta är inte en uppgörelse med patriarkal kontroll. Det är ett försök att ersätta den med en annan. Skillnaden är att den nya kontrollen presenteras som analys, empati och feminism, medan den i praktiken handlar om samma gamla fråga: vem som har rätt att definiera kvinnlighet, och vem som ska hållas på plats.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.