2025 blev året då Sverige slutade fantisera och började betala.
Året då det inte längre gick att prata bort verkligheten med värdegrundsfloskler, presskonferenser och moraliska poser. Illusionerna sprack. Maskerna föll. De som byggt politik på känslor, självgodhet och förnekelse tvingades plötsligt tala om ansvar, konsekvenser och trygghet. Det är tragiskt att det krävdes katastrofer för att komma dit. Men det är också avslöjande.
Det här var året då verkligheten tappade tålamodet med Sverige, men Sverige fortsatte låtsas som ingenting. Året då debatten blev ett rollspel och etiketter blev viktigare än innehåll. Vi fick ”AI-genererade åsikter”, ”värdegrund”, ”narrativ”, ”tolkningsföreträden” och ett pärlband av nya moraliska titlar. Betydligt färre försökte faktiskt förstå världen vi lever i.
Det var året då människor började tala som pressmeddelanden och många journalister slutade skriva som journalister. Aktivister låtsades vara reportrar. Reportrar låtsades vara aktivister. Makten applåderade så länge alla sa rätt saker i rätt ordning. Man fick vara hur absurd som helst. Bara man var korrekt absurd.
Det här var också året då Sverige fick betala priset för sina illusioner. Året då det inte längre räckte med utredningar, presskonferenser och kommunikativa slogans. Året då det inte gick att prata bort verkligheten. För vi lär oss inte längre genom eftertanke. Vi lär oss genom katastrof. Ingenting är sant förrän någon har dött. Ingenting är allvar förrän någon har gått sönder. Först då blir tidigare förlöjligade ”överdrifter” plötsligt modiga insikter. För sent. Alltid för sent.
Medierna bidrog, som de gjort så många år nu, inte med klarhet utan med dramaturgi. Inte med kall verklighet utan med moraliskt manus. Man levererade känslor i stället för konsekvenser, berättelser i stället för ansvar. Det blev ännu ett år där svensk journalistik hellre fungerade som nationens dåliga samvete än dess ögon. Och allt detta samtidigt som människor i verkligheten försökte få vardagen att fungera. Föräldrar som lämnar barn på skolan och kastar en sista blick över axeln. Butiksägare som slår upp dörren med en klump i magen. Vanliga liv som bär konsekvenserna av andras grandiosa idéer.
Och det mest cyniska är att mycket av detta aldrig handlar om att lösa något. Det handlar om självterapi för den som sitter närmast makten. Det handlar om människor som hellre vill känna sig goda än vara ansvariga. Som hellre skriver värdegrunder än fattar svåra beslut. Moral som självporträtt. Trygghetspolitik som självbekräftelse.
Under tiden fortsätter två Sverige att leva parallellt utan att mötas. Det officiella Sverige, där problem kan omformuleras, avdramatiseras, kommuniceras och parkeras i en utredning. Och det verkliga Sverige, där människor lever med konsekvenserna av allt som inte fungerar. Där människor inte har ”upplevelser av otrygghet”, utan faktisk otrygghet. Där det inte heter ”samhällsutmaningar”. Det heter liv som går sönder.
Och mitt i denna hypermoderna, digitala, självgoda samtid hände något nästan uråldrigt. Sverige tvingades tillbaka till självklarheter. Kvinnor är kvinnor. Män är män. Våld är våld. Ondska finns. Trygghet är inte ett känslotillstånd utan en samhällsplikt. Allt det där man tidigare kunde relativisera, problematisera och leka intellektuell lego med blev plötsligt brutalt konkret igen. Inte för att vi ville. Utan för att verkligheten drog ner oss från molnen och satte oss på första raden utan möjlighet att titta bort.
Tragiskt. Men också avslöjande. För plötsligt hände något märkligt. Samma politiker, samma vänster och samma journalister som i åratal predikat att straff inte fungerar, att repression är gammaldags och att samhället ska förstå i stället för att reagera, har mot slutet av 2025 plötsligt satt ner foten. Nu talar de om konsekvenser. Nu säger de att förövare måste straffas. Nu låter de som de människor de i åratal kallat hårda, kalla, populister eller rent av farliga. Skillnaden är bara att de kom fram till det efter att priset redan var betalt.
Och på samma sätt har ännu en av samtidens stora fantasier spruckit. Plötsligt är kvinnor kvinnor igen. Plötsligt är biologi inte längre en social konstruktion som kan röstas bort. Plötsligt duger det inte längre att bara känna sig som något och kräva att hela samhället ska spela med. Rätten att definiera sig själv utan förankring i verkligheten har fått sig en rak höger. De könsidentitetsideologier som i flera år behandlats som sanningar har kolliderat med liv, kroppar, säkerhet och plikt. Och i mötet med verkligheten fanns det inte plats för de där teorierna längre.
Mitt i detta finns ni.
Ni som har läst, delat, svurit, skrattat, blivit förbannade, blivit stärkta, blivit trötta, men ändå fortsatt komma tillbaka. Ni som inte nöjer er med att få höra vad ni ska tycka, utan vill diskutera varför. Ni som orkar stå kvar när flocken skriker. Ni har burit det här året.
Och nu kommer det finaste jag kan säga, utan minsta ironi men med ett leende som aldrig riktigt går bort:
Tack, vänner. Ni har gjort 2025 uthärdligt. Inte bara uthärdligt. Levande.
Men låt oss inte glömma de andra. De som hatar. De som skriver i affekt, delar i vrede, föraktar människor de aldrig mött och förklarar sig goda genom att peka ut onda. De som ritar karikatyrer av sina meningsmotståndare i stället för att försöka förstå dem.
Tack även till er.
Ni har gett mig energi. Ni har gett mig material. Ni har gett mig en ständig påminnelse om varför det behövs människor som vägrar tiga, vägrar lyda och vägrar spela med.
Utan er hade 2025 varit betydligt tråkigare.
Nu lämnar vi det här året. Inte med ett försiktigt ”vi får se”. Inte med ursäkter. Vi går vidare med ryggrad, humor och hunger efter sanning. Inte för att allt kommer bli lätt. Men för att det åtminstone måste bli ärligt.
Gott nytt år, vänner. Gott nytt år, fiender.
Roger Salle
Vi ses 2026. Och jag lovar. Jag är inte färdig. Inte ens nära. Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.