När aktivism blir religion och hatet kallas humanism
En läxa till Aftonbladets moraliska evangelium
Det finns något djupt obehagligt i Aftonbladets jubel över aktivister som trampar på lagar, normaliserar hat mot judar och kallar politisk kampanj för humanism. Fanny Jönssons text är inte ett försvar för demokrati. Den är en romantisering av gatudemokrati, ett försvar för selektiv laglydnad och ett försök att tvätta bort brutal retorik med vackra ord. När aktivismen får rollen som moralisk domare och rättsstaten reduceras till ett hinder, då bör man inte tala om hopp. Då bör man tala om vad som håller på att gå sönder.
Det finns krönikor som analyserar. Det finns krönikor som argumenterar. Och så finns det de som är predikningar där världen delas upp i helgon och djävlar och där logik ersätts av trosbekännelse. Fanny Jönssons text om att aktivisterna var ljuset i mörkret tillhör den sista kategorin. Den vill framstå som modig, men är i själva verket en hyllningspsalm till politisk tribalism.
Det farliga är inte entusiasmen. Det farliga är frånvaron av ansvar.
Hon skriver inte om aktivism som ett demokratiskt verktyg bland andra. Hon beskriver aktivism som en moralisk överdomstol. Gatudemokratin görs viktigare än folkvalda beslut. Lagbrott blir civilkurage. Hat och aggressiv retorik förvandlas till något ädelt, så länge det kommer från rätt håll. Logiken är tydlig. Det spelar ingen roll vad som görs, så länge det görs av den rätta sidan.
Hon kallar demonstrationerna för Gaza ett ljus i mörkret. Hon nämner däremot inte judehat, hot, öppna hyllningar av terrororganisationer, trakasserier mot judiska församlingar, eller barn som tvingats dölja judiska symboler i rädsla. Den verkligheten får inte existera i hennes text, eftersom den skulle förstöra berättelsen om den rena, goda och moraliskt upphöjda rörelsen.
Hon hyllar klimataktioner som stoppar samhällsfunktioner, skapar risker och drabbar människor som bara försöker leva sina liv. När Högsta domstolen friar, beskrivs det som ett moraliskt bevis. Inte som en juridisk bedömning, utan som en etisk triumf. Det som i grunden sker är att rättens beslut politiseras. Det görs inte för att försvara rättsstaten, utan för att resultatet råkar passa in i hennes världsbild.
När hon dessutom lyfter fram vårdpersonal och lärare som vägrar följa lagar de ogillar, då sägs allt rakt ut. Lagar gäller, men bara tills de krockar med aktivistens personliga moral. Men lagar är inte ett smörgåsbord. Om rättsstaten kan sättas ur spel av den som känner sig tillräckligt dygdig, då har vi inte längre en rättsstat. Då har vi ett godtycke där den som känner starkast vinner.
Hon avslutar med att beskriva hopp inför framtiden. Frågan hon inte svarar på är vad detta hopp egentligen handlar om. Är det hopp inför ett samhälle där parlament, domstolar och demokratiska processer ersätts av gatan, känslorna och aktivisternas dagsform? Är det hopp inför medier som låter sig pressas till politiserade begreppsvridningar i stället för att hålla fast vid juridisk precision och oberoende? Det är inte hopp. Det är en romantisering av ett kaos man själv tror sig kunna kontrollera.
Det mest avslöjande är ändå den selektiva oron för demokratin. Samma krets som i åratal skrikit om hot mot demokratin när politiska motståndare satt upp klistermärken eller arrangerat opinionsyttringar, står nu och applåderar massprotester där öppet judehat, terrorromantik och kollektiv skuldbeläggning har varit återkommande inslag. Demokratin verkar bara vara i fara när fel människor yttrar sig.
Vi behöver engagemang i samhället. Vi behöver människor som bryr sig. Men engagemanget måste rymmas inom ett demokratiskt ramverk. Det måste tåla rättsstatens gränser. Det måste acceptera att lagar gäller även när känslan brinner. När aktivism görs till moralisk överdomstol över staten, då försvagas inte bara laglydnaden. Då eroderas förtroendet för institutioner, tilliten mellan medborgare och i förlängningen själva samhällskontraktet.
Det är inte en bagatell. Det är fundamentet för ett fungerande land. Det är skillnaden mellan ett samhälle där makt utövas genom lag och ett samhälle där makt utövas genom tryck, affekt och mobilt opinionstryck.
Fanny Jönssons text är inte ett ljus som visar vägen. Den är ett kortvarigt eldklot som brinner intensivt, förblindar för stunden och lämnar efter sig dimma. Kvar finns en lockelse att ersätta institutioner med känslor och rättsstat med aktivistisk självrättfärdighet. Där börjar inte hoppet. Där börjar förfallet.
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/q6n3qg/2025-var-aktivisterna-ljuset-i-samhallsmorkret