Aftonbladets försvar av tyranni – och Anders Lindbergs moraliska haveri
Medan venezuelaner lever under förtryck, matbrist och sönderfallande samhällsstrukturer väljer Anders Lindberg att rikta sin vrede mot USA – inte mot diktatorn som förstört ett helt land. I stället för att stå på folkets sida försvarar han i praktiken regimen som krossat deras frihet. Det är inte analys. Det är ideologisk lojalitet förklädd till moral, och det avslöjar mer om Aftonbladets världsbild än om verkligheten i Venezuela.
Det finns något djupt avslöjande över reaktionen på Venezuelas kollaps och det amerikanska ingripandet. Inte om Venezuela, inte om USA, utan om svensk vänster och dess självbild. När Anders Lindberg sätter sig till doms över Washington och med darr på rösten talar om folkrätten, medan Nicolás Maduro reduceras till ett slags offer för stormaktspolitik, då säger det egentligen allt. Inte om världsläget. Men om honom. Och om Aftonbladet.
För låt oss tala klarspråk: Nicolás Maduro är en diktator. Punkt. En brutal socialistisk ledare som stulit val, krossat den demokratiska processen, låtit säkerhetsstyrkor begå omfattande övergrepp där många fall bedömts som möjliga utomrättsliga avrättningar och som slagit sönder landets ekonomi så att miljontals människor tvingats lämna landet.
Det finns inga ”nyanser” som ändrar grundfakta. Det finns inga förmildrande omständigheter. Det är vad ett auktoritärt, socialistiskt styre gång på gång leder till: förfall, rädsla och ett folk som betalar priset för ideologiska experiment.
Men i stället för att börja där, i verkligheten, flyr Lindberg till sin tryggaste terräng: antiamerikanismen. Han moraliserar över principer som han aldrig tillämpar konsekvent, förvandlar folkrättsliga formuleringar till moralisk sköld och försöker göra Venezuelas tragedi till en fråga om Washingtons övertramp, i stället för om ett folk som krossats av sin egen regim. Plötsligt ska diktaturen förstås, ursäktas, sättas i kontext. Plötsligt är det paragraferna som är viktigare än människorna.
Vi vet redan vad nästa steg blir. Det är den eviga refrängen varje gång ett vänsterprojekt havererar i misär: det var inte ”riktig” socialism. Det var missförstånd, fel person vid makten, fel förutsättningar, fel epok. Aldrig fel idé. Aldrig fel system. Aldrig fel ideologi. Verkligheten ska alltid anpassas efter teorin, aldrig tvärtom.
Kontrasten blir grotesk när man samtidigt ser hur Lindberg och hans kollegor beskrivit Donald Trump under åren. Trump har utmålats som ett existentiellt hot mot allt som är gott, ett sluttande plan mot fascism och civilisationens sammanbrott. Ändå talar vi om en folkvald ledare i ett land där människor fortfarande har yttrandefrihet, möjlighet att byta regering, rätt att kritisera makten och domstolar som – med alla sina brister – fortfarande kan agera oberoende.
I Venezuela däremot har människor stått i kö för basvaror, sett butiker tömmas och sjukhus stå utan mediciner.
Där handlar det inte om retorik, utan om överlevnad. Där har pressfriheten systematiskt beskurits, oppositionella medier stängts eller kvävts och rättsstaten i praktiken satts ur spel när regimen använder säkerhetsstyrkor och domstolar som politiska verktyg.
Man måste inte älska Trump för att erkänna detta. Man behöver bara hederlighet nog att se skillnaden mellan ett öppet samhälle – hur bråkigt och polariserat det än är – och en diktatur som driver ut sina egna medborgare över gränserna. Den hederligheten saknas uppenbart.
Det som avslöjas är prioriteringarna. Det handlar inte om mänskliga rättigheter. Inte om frihet. Inte om att stå på folkets sida. Det handlar om ideologisk lojalitet. Om narrativet kräver att USA alltid är boven och att vänsterregimer alltid måste skyddas mot hårdast tänkbara kritik, då får verkligheten vika undan. Då väger venezuelanernas lidande mindre än den politiska berättelsen.
Och när den svenska regeringen inte kastar sig ut i en omedelbar antiamerikansk fördömandekör kallas de ”syltryggar”. Inte för att de gjort fel, utan för att de inte spelar med i teatern.
När Aftonbladets ledarsida lyckas vara mer upprörd över en amerikansk president än över en socialistisk diktator som slagit sönder sitt land, då är det inte utrikespolitik vi ser. Det är ett moraliskt haveri. Och det är en påminnelse om varför så många tappat förtroendet för den politiska journalistik som hellre försvarar ideologi än människor.
Text: Salle Roger
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.