Calle Ballonka – han som alltid dök upp
Det fanns en tid då vissa människor blev en del av stadens rytm. Man behövde inte känna dem, ändå visste man vem de var. Calle Ballonka var en sådan gestalt. Han kunde stå där plötsligt, mitt i ett folkhav, med kameran hängande redo och blicken riktad mot nästa ögonblick som skulle fångas innan det försvann.
Han föddes som Carl-Eric Jansson i Lund, men det var i Göteborg han blev Calle Ballonka. Namnet passade honom, lite lekfullt, lite större än livet självt. Han rörde sig mellan evenemang, invigningar och tillställningar med en självklarhet som fick det att se ut som om han alltid hört hemma där. Många minns honom med långt hår och kraftigt skägg, en man som syntes lika mycket som dem han fotograferade.
Fotografi och journalistik blev hans vardag. Han skrev, fotograferade och skickade in material till tidningar av alla slag. Ibland stora rubriker, ibland små notiser. För honom verkade det viktigaste vara att få vara nära händelserna, att känna pulsen där människor samlades. Han var där när något hände, och ibland också när inget särskilt hände, bara för att han visste att staden kunde överraska när som helst.
Autografer blev nästan ett eget kapitel i hans liv. Han samlade namn som andra samlar minnen. Världsstjärnor, politiker, artister och skådespelare passerade genom hans händer, en signatur i taget. Det sägs att samlingen blev enorm, ett slags privat arkiv över människor som en gång stannat till i Göteborg, om så bara för en kväll.
Han var envis. Kunde tränga sig fram där andra gav upp, ibland till omgivningens förvåning, ibland till deras leenden. Det låg något oförställt i hans sätt, en blandning av dröm och beslutsamhet. Calle ville inte bara stå bredvid historien. Han ville vara mitt i den.
Alla dörrar öppnades inte. Vissa namn förblev ouppnåeliga, trots försök och väntan. Men det verkade aldrig knäcka honom. Nästa chans fanns alltid runt hörnet, nästa person att möta, nästa bild att ta.
Och kanske var det just därför han blev en sådan göteborgsfigur. En människa som rörde sig genom staden som om varje dag var en ny premiär. När han gick bort år 2000 blev det tystare på vissa platser, som om någon saknades i vimlet. Men berättelserna om honom lever kvar, små minnen som fortfarande dyker upp när någon säger hans namn.
Sådana personer blir en del av stadens själ. Inte för att de var perfekta, utan för att de var närvarande. De fanns där, mitt ibland oss, och gjorde vardagen lite mer levande.
Dela gärna texten vidare så att fler får ta del av berättelsen.
Textkälla: GÖTEBOSSKA GUBBS Å GUMMS av Bengt A. Öhnander.