Så hände det som de alla krävt.
Jimmie Åkesson tog ett steg tillbaka. I sitt Almedalstal erkände han partiets historia. Han talade om antisemitism. Om misstag. Om vikten av att hata rätt fiender – inte judar, inte någon alls. Det var ett ögonblick som borde ha stillat stormen, öppnat för ett nytt samtal.
Men vad blev svaret?
Aftonbladets My Rohwedder konstaterade att Jimmie Åkesson ”aldrig varit tråkigare”. Där har ni nivån.
I månader har tongivande debattörer krävt att SD ska ta avstånd från sitt förflutna. De har rasat över vitboken, krävt rannsakan, pressat Åkesson på besked. Nu fick de just det – och svarar med att recensera engagemangsnivån.
Jimmie var inte tillräckligt underhållande när han tog avstånd från judehat.
Det är som att be någon om ursäkt, få den – och sedan klaga på tonfallet. Det här är inte publicistik. Det är en skolgård. Det är mobbmentalitet. För vissa människor får aldrig bli förlåtna – inte för vad de gör, utan för vilka de är.
Och när Åkesson gör exakt det de begärt – sätter ner foten mot antisemitism, visar självrannsakan, försöker lyfta blicken – då hånas han för att det inte sker med rätt dramaturgi.
Men vad vill de egentligen?
De vill att Jimmie Åkesson ska sluta existera. Och när det inte går, nöjer de sig med att kalla honom tråkig.
Det säger allt om vad det här handlar om. Inte om moral. Inte om principer. Utan om makt. SD utmanar den mediala och politiska maktsfär där Aftonbladet fungerar som ett nav. Därför spelar det ingen roll vad Åkesson säger. Han kunde ha sjungit Hatikva i falsett – de hade ändå kallat honom farlig. Eller tråkig. Eller båda.
Och det som gör det här särskilt vidrigt: antisemitismen, som borde ha varit sakens kärna, reduceras till en kuliss. Ett spelkort i ännu en lättsam drapa om hur Jimmie ”inte grep tag”. Men han gjorde det. Han blottade sin själ. Han sa det som krävdes.
Och för det borde han ha mötts med respekt.
Inte applåder – men respekt.
Istället hånas han av samma redaktion som i decennier relativiserat judehat från vänsterextremister, islamister och pro-palestinska rörelser. När judar förföljs i Malmö är det tyst. När israeliska skolor attackeras i Europa ska det ”nyanseras”. När Åkesson tar avstånd – då är det inte tillräckligt känslosamt.
Det är ovärdigt. Det är pinsamt.
Det är svensk journalistik när den är som mest föraktfull.
Skäms, Aftonbladet.
Text: Salle Roger
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
