Sverige står inför ett allvarligt vägskäl.

Den som har följt debatten om yttrandefrihet, religionskritik och säkerhet vet att spänningarna har ökat under de senaste åren. Men skotten mot Salwan Momika markerar något nytt och oroväckande. De visar att en grundläggande frihet, rätten att uttrycka en åsikt, inte längre är självklar i Sverige. Den kan till och med kosta en människa livet.


Momika är en kontroversiell figur. Hans koranbränningar har väckt starka reaktioner, skapat diplomatiska kriser och fått politiker att diskutera inskränkningar i yttrandefriheten. Oavsett vad man tycker om hans handlingar är det en grundlagsfäst rätt att kritisera och håna religioner i en sekulär demokrati. Yttrandefriheten måste gälla för alla, inte bara för dem som uttrycker populära åsikter.
Och ändå sköts han.

Ett statligt misslyckande

Det är fortfarande oklart vem som ligger bakom attacken och vilka motiv som fanns. Men en sak är säker: staten har misslyckats med att skydda honom. Momika har levt under hot under en längre tid. Han har fått poliseskort vid vissa tillfällen och har varit en känd måltavla för våldsamma hot, både från individer och främmande makter. Att han trots detta utsattes för ett våldsdåd visar att Sverige inte längre kan garantera säkerheten för dem som uttrycker obekväma åsikter.

Detta väcker en obekväm fråga: Hade skyddet sett annorlunda ut om han varit en annan typ av hotad person? Finns det en beredskap att skydda individer som provocerar och utmanar vår syn på yttrandefrihet, eller väger politiska och diplomatiska överväganden tyngre?


När demokratins fiender firar

Det mest oroväckande är inte bara attacken i sig, utan reaktionerna efteråt. På sociala medier har vissa uttryckt glädje över att han skjutits. Det visar att det finns de som anser att våld är en rimlig respons på ord och handlingar de ogillar.

Men att en person attackeras för sina ord är alltid en skam för ett demokratiskt samhälle.

I dag är en skammens dag.

Det är en dag då vi borde reflektera över vad vi tillåter att hända med vår yttrandefrihet. Om vi accepterar att hot och våld får avgöra vem som får tala, då har vi redan förlorat. Frågan är: Vad gör staten nu? Och vad gör vi som samhälle?

För om staten inte kan skydda de som utövar sin lagliga rätt att uttrycka sig, har vi redan kapitulerat.

Det är inte en debatt eller utredning vi måste ha. Vi behöver politiker som står upp för grundläggande friheter och som vågar det. Vi behöver ledare som tydligt försvarar yttrandefriheten och sekulära värderingar, oavsett politisk tillhörighet. Detta handlar inte om partipolitik, utan om demokratins själva kärna – rätten att fritt uttrycka sina åsikter utan rädsla för våld eller förföljelse

Text: Roger Salle

Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.