Barnet som blev ett säkerhetshot – i Mirjamsdotters
Svensk opinionsjournalistik lider av ett växande problem: den har tappat kontakten med verkligheten. Den drivs istället av moraliskt självskadebeteende där jakten på nazister blivit ett självändamål – även när de bara existerar i skribentens fantasi.
Ett färskt exempel är Sofia Mirjamsdotters text i Västerbottens-Kuriren, där hon försöker slå fast att migrationsminister Johan Forssell utgör ett säkerhetshot – eftersom en minderårig släkting i fjortonårsåldern hängt på Discord, satt upp klistermärken och flexat på Instagram.
Läs det igen: en fjortonåring, som gjort idiotiska saker online. Det är grunden för Mirjamsdotters slutsats att vi nu står inför ett nazistiskt övertagande via regeringen.
Det vore komiskt om det inte vore så ohederligt. För detta är inte journalistik.
Det är inte ens ideologisk analys. Det är en panikreaktion – en projektion – där varje tonårings pubertala flopp omedelbart tolkas som ett fascistiskt omen. Och mitt i detta står ett barn, utnyttjat som slagträ.
Mirjamsdotter säger sig avslöja regeringens dubbelmoral: att man talar om föräldraansvar och bristande vandel i migrationspolitiken – men nu duckar för att ”ta ansvar” när en anhörig hamnar snett. Men i sin iver att avslöja hyckleri gör hon sig skyldig till just det hon kritiserar: kollektiv skuldbeläggning.
För det här är inte ett unikt fenomen. Tonåringar hamnar snett. De säger dumma saker. De testar gränser. Frågan är om vi ska göra det till en politisk häxbål varje gång det sker – eller om vi fortfarande står upp för principen att barn är just barn.
Men i Mirjamsdotters värld är det för sent. Skadan är skedd – inte av barnet, utan av hennes egen fantasi. Hon skriver att det är ”ett säkerhetshot att en minister i regeringen har nära kopplingar till en sådan person”. Vad menas? Ska vi nu börja bakgrundsgranska alla politiker efter släktingars ungdomssynder? Gäller det även vänsterpolitiker? Eller gäller det bara när någon råkar vara moderat?
Det är här dubbelmoralen blir tydlig. När invandrade ungdomar radikaliseras talar samma skribenter om trauman, marginalisering och samhällets ansvar. Men när en svensk minister har ett barn i närheten som gjort snedsteg – då är det ett nationellt hot.
Och när vi ändå talar om säkerhetshot – låt oss påminna oss om vad som inte kallats för det.
◾ Transportstyrelseskandalen 2015–2017. Under Stefan Löfvens regeringstid outsourcade Transportstyrelsen sin IT-drift till utländska tekniker i Serbien och Tjeckien – utan säkerhetsprövning. Register över militära fordon, skyddade identiteter och underrättelser blev tillgängliga för obehöriga. Inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson bar ansvaret. Säkerhetshot? Absolut. Men det kallades ”brister i informationshantering”.
◾ SSU Skåne samarbetade med islamister. Under flera år hade SSU Skåne täta band med personer och organisationer med koppling till Muslimska brödraskapet. Föreningar som förespråkat könsseparatism och antidemokratiska värderingar fick inflytande över förbundets arbete. Säkerhetsrisk? Ja, enligt både forskare och underrättelseexperter. Men inget uppror på ledarsidorna.
◾ Ilmar Reepalu lät antisemitismen gro fritt i Malmö. Som kommunstyrelsens ordförande relativiserade han judehat, skuldbelade judiska företrädare och reagerade med tystnad när hot, attacker och hatbrott ökade. Många judar flyttade från Malmö – inte bara för att hatet växte, utan för att staden slutade skydda dem. Säkerhetshot? Ja. Men ingen i partiet har tvingats förklara något än idag.
Ingen skrev då att det var ”ett säkerhetshot att en politiker inte agerar mot antisemitism”. Ingen opinionsjournalist fick panik. Ingen efterlyste ansvar.
Men när en fjortonåring i närheten av Johan Forssell säger idiotiska saker på Discord – då ska hela regeringen kallas till ansvar, och halva Sverige förbereda sig för brunskjortornas återkomst.
Det är inte säkerheten som är måttstocken här. Det är partitillhörighet.
Och det är där begreppet ”säkerhetshot” blir farligt. När det används som politiskt vapen devalveras det till teater. De verkliga hoten försvinner i skuggan av retoriska attacker på tonåringar.
Och det tog inte lång tid förrän blodhundarna vaknade. Forskaren Tobias Hübinette –
med dokumenterade kopplingar till våldsamma revolutionära vänsterrörelser
– var snabbt ute och jublade i sociala medier. En man som i sin ungdom dömdes för olaga hot och misshandel, som uttryckt hat mot vita, och som trots detta hyllas som expert i svensk offentlighet. Nu är han plötsligt moralisk domare.
Grattis. Ni har öppnat Pandoras ask.
Ni har satt en ny standard: att barns snedsteg är politiskt giltig ammunition – så länge det kan användas mot rätt personer.
Så kom inte och gnäll den dag era egna barn grävs fram. Tro mig – det finns nog av skit även där. Nätforum, chattar, klistermärken, dumma bilder. Allt ligger där. Offentligt. Det är bara att börja rota.
Frågan är bara hur många av er som är beredda att leva med de regler ni själva just varit med och satt upp.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger