Män är inte idioter. De har bara lyssna!
Män har de senaste åren fått höra att de är djur. Mordiska och våldsamma varelser som inte förtjänar att få leva. Att de aldrig producerat något och inte är till någon nytta för samhället. Detta har varit en mainstreamidé – upprepad i debattartiklar, genuspedagogik och kultursidor. Och nu, när män inte längre vill delta i samhällsbygget, står
DN:s Sara Martinsson och undrar: ”Varför vill inte män skaffa barn?”
Samma samhälle som i åratal har anklagat män för att vara ett hot – mot kvinnor, klimatet och demokratin – står nu förbluffat inför att dessa män inte känner någon större lust att bilda familj. Det är inte ett mysterium. Det är ett resultat.
Män har reducerats till förövare, bakåtsträvare, incels och hinder för framsteg. Man har fört en lågintensiv kulturkamp mot manlighet, samtidigt som man beklagat sig över att män inte engagerar sig, inte tar ansvar, inte blir fäder. Dubbelmoralen är monumental. Medier och akademi har matat en generation med bilden att män inte behövs – inte i familjen, inte i barns uppväxt, inte i samhällsbygget. Män har blivit patriarkala reliker som helst ska be om ursäkt för att de existerar. Och så kommer krönikorna: ”Var tog de vägen?”
Sverige har inte ett fertilitetsproblem. Sverige har ett förtroendeproblem. En relationell kris där tilliten mellan könen urholkats av ideologiska slagord. Män har inte stängt dörren till faderskap – de har bara märkt att den öppnas rakt in i ett samhälle som avskyr dem.
Till och med biologin har gjorts kontroversiell. Att säga att män har XY-kromosomer, testosteron och producerar spermier är inte längre ett medicinskt faktum – det är en politisk handling. I ett samhällsklimat där verklighetens gränser löses upp av ideologi, betraktas vetenskap som åsikt.
Kulturen bidrar på sitt håll. Män framställs som opålitliga, våldsamma, barnsliga eller inkompetenta. Maskulinitet har gjorts till något som ska bekämpas snarare än förstås. När män visar styrka är de ett hot. När de visar svaghet hånas de. Samtidigt blundar politiken för deras fall. Pojkar halkar efter i skolan, toppar självmordsstatistiken och dör ensamma – men genusmiljonerna går till att problematisera män, inte rädda dem. Det finns kampanjer mot mansvåld, men inga för mäns liv.
Inte ens marknaden vill veta av dem. Reklamer visar män som klantar, pajasar eller hot. Aldrig som fäder, byggare, försvarare eller ryggrad. Män kan möjligen få finnas – så länge de gör det ironiskt.
Till slut återstår bara relationen. I ett samhälle där kvinnor ses som moraliska aktörer och män som en risk, bygger inga friska relationer. Män lär sig tidigt att de är utbytbara, misstänkta, oönskade. Så varför skulle de vilja bygga något överhuvudtaget?
Så nej. Män har inte gett upp. De har bara lyssnat. På era krönikor. På era kampanjer. På era hån.
Ni kallade dem djur. Nu undrar ni varför de inte bygger bo.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.