En färsk rapport från tankesmedjan Oikos avslöjar en lång historia av antisemitism inom Socialdemokraterna och andra partier till vänster. Rapporten, med titeln ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina”, presenterades på onsdagen och tar upp flera kontroversiella kopplingar och uttalanden inom den svenska vänstern.
En av de mest uppmärksammade kopplingarna är hur Malmös förra skandalomsusade kommunalråd Ilmar Reepalu fick utredningsuppdrag av Stefan Löfven trots sin mörka historia av uttalanden om judar och Israel. Rapporten pekar även på Socialdemokraternas kopplingar till antisemitiska och antiisraeliska politiker och organisationer som Yasser Arafat och Socialdemokraternas palestinska systerparti Fatah med den egna terrororganisationen Al Aqsa-martyrernas brigader.
Enligt rapporten har Socialdemokraterna egna interna antisemitiska strömningar och man misstänker att man vill appellera till en muslimsk invandrargrupp med antisemitiska värderingar. Rapporten går igenom flera händelser och politiker inom Socialdemokraterna som på olika sätt kopplats till propalestinsk antisemitism, relativisering av terror och/eller hat mot den judiska staten Israel.
Bland de socialdemokrater som listas i rapporten finns Uppsalapolitikern Pablo Cavelier Bizas, förra partiledaren Mona Sahlin, Malmös förra kommunalråd Ilmar Reepalu, Malmöpolitikern Adrian Kaba, riksdagsledamoten Jamal El-Haj, lokal SSU-ordföranden Matilda Aminto Jansson och dåvarande SSU-ordföranden Anna Sjödin.
Rebecca Weidmo Uvell, en av de som ligger bakom rapporten, kommenterar att många reagerat starkt när de läst rapporten och att omfattningen av socialdemokraternas antisemitism blir tydlig när man ser händelserna presenterade i en tidslinje.
Rapporten har väckt stor uppmärksamhet och kritik. Det har framförts att den är politiskt motiverad och att den inte tar hänsyn till den bredare kontexten av politiska relationer och ställningstaganden. Vissa menar att rapporten riskerar att förvränga bilden av den svenska vänstern och dess förhållande till antisemitism.
Det återstår att se vilka konsekvenser rapporten kommer att få och om den kommer att leda till ökad debatt och medvetenhet kring frågan om antisemitism inom den svenska vänstern. En sak är dock säker – rapporten har satt ljuset på en problematik som länge varit föremål för diskussion och som nu kan komma att tas på ännu större allvar.