Vänstern ylar !
Vänstern ylar om att Sverige faller isär – men glömmer bekvämt att det är deras egna händer som höll i kofoten. Skolan? Privatiserades under S. Järnvägen? Sönderslagen av S. Försvaret och beredskapen? Nedmonterade av S. A-kassan, trygghetssystemen, den civila infrastrukturen? Samma visa. Så när de nu klagar över kaoset är det värt att påminna om en obekväm sanning: allt är faktiskt sossarnas fel. På riktigt.
Det mest fascinerande med svensk vänster är deras förmåga att vilja vara både pyroman och brandman. De tänder eld på system, institutioner och strukturer – och när lågorna når taket, ropar de förtvivlat efter släckning. Ofta av sig själva. Det vore tragikomiskt, om det inte handlade om ett helt land.
Nu rasar de över att a-kassan höjts. ”Folk blir ju rika på att vara arbetslösa!”, gnäller de. Jaha, var det inte ni som skrek er hesa om hur omänskligt det var att tvingas leva på nudlar mellan bemanningspass?
När någon annan än dem gör något socialpolitiskt vettigt, då är det plötsligt ett hot mot arbetsmoralen. Samma a-kassa som igår var ”solidaritet” är idag ”bidragsberoende”. Det är som att se en hund jaga sin egen svans, övertygad om att den kämpar mot kapitalismen.
Men detta är inget nytt. Vänstern har gjort det till en konstform att rasera system – och sedan klaga över att de är raserade.
Ta försvaret. I åratal har de skurit ner, avvecklat, fnyst åt militär kapacitet som något dammigt från det kalla kriget. Och nu? Nu klagar de högljutt över att vi inte har något försvar. ”Varför har vi inte kvar regementen?”, snyftar de, som om det var ett naturfenomen, inte deras egen politik som låg bakom.
I själva verket monterades totalförsvaret ner med kirurgisk precision – av dem själva. Civilförsvaret avskaffades officiellt 2002, på Göran Perssons vakt. Överstyrelsen för civil beredskap? Nerlagd. Reservlager? Avvecklade. Den politiska tanken var att framtiden skulle vara friktionsfri. Det enda man behövde bunkra var idéer från New Public Management.
Eller skolan. Nu är det ramaskri över friskolorna, marknadsstyrningen och vinstjakten. Men vem var det som började privatisera? Inte högern. Inte Bildt. Utan socialdemokratin – redan på 1980-talet. Det var under deras egen regering som kommunaliseringen och valfriheten tog fart. Friskolereformen 1992 byggde vidare på det de själva inlett. Och det vet de om.
I en intervju med Vi Lärare erkänner gamla S-profiler öppet att det var deras politik som öppnade dörren. ”Vi var naiva”, säger tidigare utbildningsminister Bengt Göransson. Ja, det är ett sätt att uttrycka det. Ett annat är att ni sålde ut den svenska skolan – och nu står där, 30 år senare, och låtsas vara förvånade över att någon köpte.
Och tågen? Ja, där sitter de nu och gnäller över att tågen inte går i tid. Att järnvägen är ett lapptäcke. Att ingen tar ansvar. Men låt oss påminna oss om vem som styckade sönder det gamla SJ i ett 60-tal bolag. Jo, det var Göran Perssons S-regering år 2001 som sjösatte SJ AB – och därmed drog igång det haveri vi ser i dag.
Verkstad, trafik, underhåll, planering – allt slets isär i ett system där ingen längre ser helheten. Och nu står vänstern där, som frusna konduktörer på perrongen, och undrar varför tåget aldrig kommer. Svaret är enkelt: ni skickade iväg det i delar, på varsitt spår.
Det är som att vänstern lider av kollektiv politisk demens, där varje dåligt beslut glöms bort – så fort det slutar vara ideologiskt bekvämt att minnas.
Och mitt i allt detta ska vi andra låtsas som att de är seriösa aktörer. Vi ska sitta tysta när de gormar om att ”någon måste ta ansvar”, trots att det är de själva som släppt ratten – och bilen – i diket.
Så ja – när vänstern i dag gormar om hur illa allt är, bör man fråga: Var var ni när det gick åt helvete? Och svaret är: vid spakarna. Med handen på yxan.
Allt som är fel i Sverige som vänstern klagar över är faktiskt socialdemokraternas fel. På riktigt.
Text: Roger Salle