Anders Lindberg flyr från den fråga Aspling faktiskt ställer
Ludvig Asplings formulering om den etniskt svenska befolkningen kan diskuteras och kritiseras. Men alla som vill förstå vad han säger begriper att frågan inte i första hand handlar om hårfärg eller hudton. Den handlar om vad som händer när ett land tar emot fler människor än det förmår integrera och samtidigt vägrar ställa tydliga krav på språk, lojalitet och anpassning. Anders Lindberg vill inte ta den debatten. Därför skriver han en politisk skräcknovell i stället.
Anders Lindberg vet redan hur framtiden ser ut. Sverigedemokraterna ska få tolv ministerposter, Sverige ska få ett eget ICE, medborgare med utländsk bakgrund ska diskrimineras och Moderaterna och Kristdemokraterna ska fullständigt uppgå i Jimmie Åkessons politiska projekt. Inget av detta har hänt. Det mesta är inte ens beslutad politik. Men på Aftonbladets ledarsida tycks det räcka att Lindberg kan föreställa sig ett framtida scenario för att det ska presenteras som nästa oundvikliga steg.
Utgångspunkten är Ludvig Asplings uttalande om att Sverige har ”alldeles för många som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”. Det är en svepande formulering, och Aspling bör naturligtvis få följdfrågor om vad han exakt menar. Men alla utom de mest bokstavstrogna förstår vilken samhällsutveckling han talar om. Han talar om ett Sverige där stora grupper har bosatt sig eller vuxit upp utan att fullt ut bli en del av den svenska samhällsgemenskapen. Om parallellsamhällen, klanstrukturer, religiösa normsystem, utländska konflikter och kriminella nätverk där lojaliteten inte självklart ligger hos Sverige, svensk lag eller det svenska samhället.
Det märks i den organiserade brottsligheten, i förnedringsrånen, i våldet och i nätverk med tydliga familje-, klan- eller utlandsförbindelser. Det betyder inte att invandrare som grupp är kriminella, och det betyder inte att svenskhet sitter i generna. Det betyder att migrationens omfattning, tillsammans med svaga krav på integration och assimilation, har skapat miljöer där människor kan leva i Sverige utan att känna någon djupare samhörighet med landet eller dess befolkning.
Det är just här Aspling blottlägger den stora humanismens grundläggande brist. Under decennier har svensk politik utgått från att människor automatiskt blir en del av Sverige genom att befinna sig här. Ett personnummer, en bostad, en plats i välfärdssystemet och så småningom ett medborgarskap har behandlats som om de i sig skapade nationell tillhörighet. Krav på språk, anpassning, lojalitet och gemensamma normer har däremot ofta misstänkliggjorts. Men goda avsikter skapar inte automatiskt gemenskap. Generositet skapar inte av sig själv lojalitet. Ett medborgarskap på papperet innebär inte nödvändigtvis att en människa upplever sig som svensk, delar svenska samhällsideal eller betraktar Sverige som sin främsta politiska och kulturella gemenskap.
Det är denna obekväma fråga Lindberg inte vill diskutera. I stället tillskriver han Aspling, och i förlängningen hela SD, en definition där ”etnisk svensk” innebär att man inte kan vara muslim, inte kan ha mörkt hår eller mörk hud och inte ens kan bli svensk genom fullständig assimilation. Det är Lindbergs egen konstruktion. Han visar inte var denna definition finns hos Aspling, utan utgår från den, bygger vidare på den och använder sedan sin egen tolkning som bevis för att Sverige står inför ett nationalistiskt systemskifte.
Resonemanget följer ett klassiskt sluttande plan. Först kommer ett kontroversiellt uttalande, sedan en antagen avsikt, därefter ett framtida övergrepp och slutligen ett helt samhälle som har förvandlats till något auktoritärt och främmande. Talet om ett ”svenskt ICE” fyller samma funktion. Det är en medvetet amerikansk referens som ska framkalla bilder av razzior och uniformerade agenter. Men vilket konkret svenskt lagförslag avser Lindberg?
Vilken proposition? Vilken överenskommelse? Det får läsaren inte veta. Samma sak gäller de tolv sverigedemokratiska ministrarna. SD kan mycket väl kräva ministerposter i proportion till partiets storlek, och det är inte märkligt. Men något valresultat finns ännu inte och någon regeringsförhandling har inte genomförts. Lindberg förvandlar ett möjligt framtida förhandlingsläge till en närmast fastställd regeringsbildning eftersom det passar hans dramaturgi.
Jämförelsen med Donald Trump är lika lat. Det räcker att nämna Trump, avgrunden och ytterhögern, och sedan förväntas läsaren själv fylla resten av texten med rädsla. Problemet är inte att Lindberg varnar för SD. En ledarsida ska argumentera, varna och ta politisk strid. Problemet är att han suddar ut gränsen mellan vad som faktiskt har sagts, vad som har föreslagits och vad han själv befarar kan inträffa.
Den verkliga frågan är en annan: Vad krävs för att vara en del av Sverige? Räcker det att bo här? Räcker det att ha ett svenskt pass? Eller förutsätter nationell gemenskap också språk, lojalitet, respekt för svensk lag och en vilja att bli en del av det samhälle som har tagit emot en?
Det är svåra frågor. De kräver precision, ansvar och en öppen diskussion om integrationens misslyckanden. Anders Lindberg väljer i stället skräckscenarierna. Han gör Asplings uttalande till upptakten på en berättelse om framtida förföljelse, samtidigt som han undviker den samhällsutveckling som gjorde uttalandet möjligt från början.
Det är inte analys. Det är skrämselpropaganda.
Text: Salle RogerOm du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.