Anders Lindberg och den självbelåtna skampålen
Det finns få personer i svensk offentlighet som så konsekvent bekräftar bilden av en arrogant, självrättfärdig och verklighetsfrånvänd maktelit som Anders Lindberg. Hans närvaro i sociala medier är inte bara provocerande – den är avslöjande. För varje tweet han skickar ut, varje raljerande kommentar han delar, blottläggs en attityd som borde få varningsklockor att ringa: total frånvaro av självkritik, selektiv vrede och ett förakt för vanliga människors oro.
Lindberg tillhör en politisk rörelse som bär ett enormt ansvar för det Sverige vi har i dag – ett land där otrygghet, segregation och systemkollaps inte längre är framtidshot utan samtida verklighet. En rörelse som år efter år sålt ut landets självbestämmande, nedmonterat rättsstatens grundprinciper och gömt sina egna misslyckanden bakom floskler om öppenhet och solidaritet.
Samma rörelse har dessutom en djupt odemokratisk historia av att övervaka sina egna medborgare. Den ökända IB-affären på 1970-talet avslöjade hur Socialdemokraterna lät en hemlig underrättelsetjänst registrera vänstersympatisörer, fackliga aktivister och andra som ansågs politiskt opålitliga. Åsiktsregistrering – i hemlighet, utan rättssäkerhet – mitt i ett land som kallade sig demokratiskt. Det var inget undantag. Det var en metod.
Den mentaliteten lever vidare än i dag. Nu sker åsiktsregistreringen öppet och med progressiv fernissa, via organisationer som Expo. Istället för att kartlägga vänstern kartlägger man invandringskritiker, konservativa och alla som inte rättar in sig i ledet. Skillnaden är bara kosmetisk. Mönstret är detsamma: makten granskar folket, inte tvärtom.
Och där, mitt i det, står Anders Lindberg. Med sitt sedvanliga tonläge: moralism, misstänkliggörande och ett oavbrutet utmålande av meningsmotståndare som extremister. Hans främsta retoriska vapen är etiketter. Rasist. Nazist. Putinvän. Alltid samma låga verktyg för att slippa saklig diskussion. Det är inte argumentation – det är utfrysning.
Samtidigt har rörelsen han försvarar i åratal samarbetat med islamister, lämnat ut hemlig militär information till främmande makt och sett mellan fingrarna när kriminella nätverk byggt upp sin makt genom skattefinansierade föreningar. I den världen kallas det mångfald och demokrati. I verkligheten är det kapitulation.
Det mest tragiska är att Lindberg tycks tro på det han gör. Som om ett hånfullt tweet från en medieprofil med maktposition skulle väga upp för årtionden av politiskt svek. Som om han fortfarande kunde spela rollen som folkets försvarare, när han i själva verket är en av dem folket behöver skyddas ifrån.
Bevare oss från Anders Lindberg.
Från hans självutnämnda moral, hans godhetsförpackade förakt och hans eviga kamp för att skydda en maktstruktur som redan skadat Sverige tillräckligt. Vi har sett vad den här sortens ideologer gör med samhällen. De förvandlar dem till tystade, splittrade ruiner – medan de själva står på ruinerna och ropar efter mer tolerans.
Men tolerans utan sanning är bara feghet. Och Lindberg är dess röst.
Anders Lindberg borde göra det han kräver av andra: ta ansvar. Ta ansvar för sina ord. Ta ansvar för sin rörelses historia. Ta ansvar för de samhällsskador han aldrig vågar nämna. Att stå i stormens öga och skrika efter syndabockar är lätt. Att se sig själv i spegeln kräver mod. Och det är just det som saknas.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.