Låt mig påminna dig, Anders.
Socialdemokraternas säkerhetsskandaler talar sitt tydliga språk:
- Vapenskandalen i Regeringskansliet (2021): Pistoler stals från regeringskansliet under Stefan Löfvens tid som statsminister. Trots att detta skedde i en av Sveriges mest säkerhetsklassade byggnader lades utredningen ner utan att någon ställdes till svars.
- Transportstyrelseskandalen (2017): Hemlig information om svenska medborgare och försvarsfordon hamnade i händerna på utländska IT-tekniker utan säkerhetsprövning.
- Nedrustningen av försvaret: Socialdemokraterna avskaffade värnplikten och skar ner försvaret, vilket gjort Sverige sårbart i en osäker tid.
- Must-läckan (2007): Hemliga underrättelseuppgifter från Försvarsmakten hamnade på avvägar.
- Anonyma Facebook-påverkanskampanjer: Sossarna har använt dolda propagandasidor för att manipulera opinionen och smutskasta sina motståndare.
- Pierre Schori och Sovjetkontakterna: Schori och andra högt uppsatta socialdemokrater hade nära relationer med Sovjetunionen under det kalla kriget. Socialdemokraterna anklagade andra för att vara ”ryssvänliga” men bedrev själva en utrikespolitik där de aktivt höll goda relationer med Kreml.
Trots dessa skandaler lyckas Socialdemokraterna alltid undvika ansvar och vända narrativet till sin fördel. Deras usla kriminalpolitik har lett till att barn mördas på gatorna, men i sossarnas värld är det alltid den sittande regeringens fel. Samtidigt försöker de desperat skylla sin misslyckade migrationspolitik på SD och regeringen, trots att det var deras egna beslut som skapade kaoset från början.
S är ett parti som inte kan ta ansvar. Ett färskt exempel är Northvolt-haveriet – ett socialdemokratiskt prestigeprojekt som havererat. S byggde upp det, tog åt sig äran, och när problemen hopade sig, lyckades de på något sätt få det att bli statsministerns ansvar. Att fly från sitt eget ansvar är en S-specialitet. Det är en mästerlig konst att aldrig stå till svars för sina egna beslut, men alltid lyckas peka finger åt andra. De åtgärdar sällan sina skandaler – istället låter de vinden blåsa över och låtsas som ingenting. Däremot är de sällan sena med att skrika om andras brister och moralisera över motståndarnas felsteg. Det säger exakt hur infantil socialismen och Anders Lindberg är.
Och i allt detta står Anders Lindberg som Socialdemokraternas trogna megafon – alltid redo att skifta fokus och rikta ilskan åt ett annat håll.
Det kan inte vara lätt att vara Anders Lindberg. För att kunna skapa en skandal kring SD måste han vända sig till personer som inte ens är med i partiet längre. Det är en nivå av ohederlighet som smakar väldigt illa. Jimmie Åkesson var en av dem som tidigt varnade för Putins ambitioner. Men när SD krävde ökad försvarsbudget, avfärdade Lindberg det som ’krigshets’ och ’foliehattar’. Nu, när verkligheten kommit ikapp, försöker han i stället smutskasta SD genom att gräva upp gamla band till personer som inte ens längre är med i partiet.
Ena dagen ska försvaret bantas, nästa dag ska vi rusta upp. Ena dagen ska vi inte hetsa mot Ryssland, nästa dag är plötsligt SD misstänkta Kreml-agenter. Ena dagen pratar han om vikten av att stå emot fake news, nästa dag bygger hela hans resonemang på insinuationer och associationer istället för faktiska bevis.
Den senaste i raden av hans indignationsartiklar handlar om Henrik Landerholm och Moderaternas påstådda ”Netflix-nivå av makt och mygelkultur”. Dramaturgin är lika förväntad som en lördagsmatiné på SVT: moderater är onda, socialdemokrater är de som räddar nationen, och Sverigedemokraterna är naturligtvis Rysslands förlängda arm. Att han själv tillhör ett parti som var stolta över att ha slaktat det svenska försvaret under flera decennier verkar inte bekymra honom. Hyckleriet är totalt.
Men Anders är en mästare på att röra sig med vinden. Han har en sällsynt förmåga att alltid navigera så att han ser ut att stå på ”rätt” sida av historien, oavsett vad han sagt tidigare. Ta bara exemplet med försvaret: från att ha förespråkat nedrustning är han nu en Nato-ivrare, utan att blinka åt den totala omsvängningen.
Det är svårt att veta om han ens själv tror på sina egna texter. Förmodligen spelar det ingen roll. Det viktiga är att hitta någon att rikta indignationen mot, att piska upp lite opinion och få klick. Om det betyder att han får sätta sig i sin journalistiska tidsmaskin och förneka sina tidigare åsikter så är det ett litet pris att betala.
Nyanser? Glöm det. Anders lever för att hamra fast en enda sanning: den han själv för tillfället bekänner sig till. Han skriver som om han sitter på en oinskränkt moralisk auktoritet, men hans argumentation faller på sin egen tyngd.
Och det är där Anders Lindberg blir så löjlig. För han låtsas att han driver en analys, men det enda han gör är att blanda ihop konspirationsteorier med sossarnas vanliga maktspel. Kanske borde han fundera på hur det är möjligt att ständigt göra sig till sanningsägare samtidigt som man byter åsikt i takt med att partilinjen ändras. Eller så är det helt enkelt en förutsättning för att vara socialdemokratisk ledarskribent.
Det kan inte vara lätt att vara Anders Lindberg – men det är alltid tryggt att ha en partilinje att gömma sig bakom.
Sverige behöver en kommission som pekar ut Socialdemokraternas svek mot svenska folket de senaste 80 åren – och ser till att de aldrig glöms bort.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565