Svensk migrationspolitik har havererat – men istället för att ta ansvar skyller Anders Lindberg och hans gelikar på ”rasisterna”. Det är inte godhet vi ser. Det är moraliskt parasitism, där människors utanförskap exploateras för att eliten ska kunna känna sig god.
Det finns en särskild sorts ledarskribenter i Sverige som tror att deras moraliska kompass också är en absolut GPS för verkligheten. Anders Lindberg är fanbärare för den traditionen. I sin senaste krönika i Aftonbladet förklarar han, med sedvanlig bröstton, att den svenska invandringspolitiken inte har havererat – nej då – problemet är att folk är rasister. Och när de inte är rasister så är de för dumma för att förstå vad som är bra för dem.
Det är en text som förtjänar att sparas för framtida samhällsstudier. Inte för analys av migrationspolitik, utan som ett varnande exempel på elitens verklighetsflykt.
Skyll ifrån dig, 2.0
Lindbergs utgångspunkt är att Sveriges invandringspolitik inte är ett misslyckande – utan en succé saboterad av främlingsfientlighet. Att det är ”rasismen” som sänker svensk ekonomi, inte decennier av ogenomtänkt politik, massarbetslöshet bland nyanlända, parallellsamhällen eller en skola på randen till systemkollaps.
Det är inte ens en kreativ omskrivning. Det är ett haveri i hederlighet.
När Tony Johansson (från fackliga Katalys) visar att man kan räkna på ”invandringens kostnader” ungefär som på ”kvinnors kostnader” i välfärdssystemet, jublar Lindberg. Som om detta vore en frikännande dom för hela integrationspolitiken.
Men verkligheten bryr sig inte om semantik. Kommunerna går på knäna, polisen hinner inte utreda grova brott, och förorterna förblir integrationspolitiska svarta hål. Det här är inte ett PR-problem. Det är ett resultatproblem.
”Integrera dig i… vad?”
Här kommer den verkliga knivpunkten – den Lindberg aldrig vågar vidröra: Hur ska någon kunna integreras i ett land som förnekar att det finns något att integreras i?
I decennier har vi hört från den progressiva eliten att:
- Svenskhet finns inte.
- Kultur är relativ.
- Nationalism är farligt.
- Kön är en konstruktion.
- Traditioner är exkluderande.
Så vad var det exakt som nyanlända människor skulle anpassa sig till? Att fira ”vinterhögtid” istället för jul? Att skämmas för svenska flaggan men applådera pride? Att kalla sin son ”hen” och veta att Trump är dum?
Detta är den stora självbedrägliga paradoxen: Man ville ha invandring – men man förbjöd assimilation. Man krävde integration – men raderade normen.
Resultatet blev att invandrarna hamnade i ett tomrum. Och nu, när det inte fungerade, skyller man på ”rasisterna”.
Han står på deras ryggar för att känna sig god
Det mest cyniska i Lindbergs retorik är det han aldrig säger högt – men som genomsyrar hela hans gärning: Han står på andra människors ryggar för att kunna känna sig god.
Anders Lindberg behöver ett permanent B-lag i samhället. Utan en underklass att “skydda” har han ingen roll. Ingen konflikt att exploatera. Inget moraliskt övertag. Då skulle han tvingas prata om ansvar, resultat och konsekvenser – och där har hans sida inget att komma med.
Så han håller människor kvar i ett passivt utanförskap. Han matar dem med berättelsen att de är förtryckta av samhället – men ger dem aldrig verktygen att bli en del av det.
Inga krav. Inga normer. Ingen riktning. För varje steg mot verklig integration hotar att göra dem fria – och därmed värdelösa för Lindbergs moraliska narrativ.
Det är inte solidaritet. Det är moraliskt parasitism. Han säger: “Se så god jag är – jag försvarar de svaga.” Men sanningen är att han har all makt, och de han säger sig försvara förblir svaga – för hans skull.
Det här är inte empati. Det är exploatering, förpackad i godhet.
När verkligheten krockar med ideologin
I Lindbergs värld är allt fortfarande 2015. Godhet är gränslös, problem är missförstånd och kritik är rasism. Men i verkligheten har svenska väljare i flera val sagt tydligt: det här fungerar inte. Och de gör det inte av illvilja. De gör det för att de ser vad som händer i sina skolor, sina vårdcentraler, sina bostadsområden.
Lindberg blundar för det. Han låtsas som att alla dessa väljare är duperade, rädda eller elaka. Det är ett självbedrägeri som bara kan frodas i redaktionsrum där ingen säger emot.
Den nya rasismetiketten: universell brandfilt
Den mest effektiva metoden för att slippa prata om verkligheten är att kalla den rasistisk. Och det gör Lindberg. All kritik mot invandring tolkas som en förolämpning mot ”hudfärg, religion och kultur”. Som om det inte fanns fullständigt legitima skäl att ifrågasätta ett migrationssystem som skapat ett permanent B-lag i samhället – ett system som Lindberg själv försvarade när det byggdes upp.
Han skriver om ”blågul rasism” som om det vore ett virus spritt via statsbudgeten, när det i själva verket är ett desperat försök att slippa erkänna vad som gått snett.
Det stora sveket
Det politiska mångkulturella projektet håller på att haverera inför öppen ridå. Det har skapat splittring, segregation och misstro – inte samhörighet. Men i stället för att ta ansvar för detta misslyckande letar man som alltid efter syndabockar.
Det är aldrig idéernas fel, aldrig politikens. Det är alltid folkets. Det är “rasisterna”. Det är de som inte förstod. Det är de som förstörde festen.
Men det var aldrig en fest. Det var ett experiment – och det pågår fortfarande. På andra människors bekostnad.
Det är inte vi som är nakna, Anders
Lindberg avslutar sin krönika med att jämföra Johansson med barnet i sagan om kejsarens nya kläder. Men ironin är att han själv står där, naken inför verkligheten, utan att fatta det.
Det är dags att någon säger det rakt ut: Kejsaren Lindberg har inga kläder. Och folket ser det – även om han vägrar göra det.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565