Bögar tillverkar nämligen inte bögar. Det gör heterosexuella.
Homosexuella har i århundraden beskrivits som ett problem som samhället måste hantera, begränsa eller på något sätt förklara bort. Men den som verkligen vill gå till botten med det så kallade bögproblemet bör rikta blicken åt ett helt annat håll. Bögar tillverkar nämligen inte bögar. Det gör heterosexuella.
Debatten om homosexualitet har länge präglats av en besynnerlig ovilja att diskutera problemets verkliga källa. Politiker, religiösa ledare och självutnämnda moralväktare har ägnat århundraden åt att fråga sig varför homosexuella finns, hur de ska fås att ändra sig och hur samhället ska skyddas från deras påstådda inflytande. Däremot ställs nästan aldrig den mest grundläggande frågan: Varifrån kommer egentligen alla dessa bögar?
Svaret är lika enkelt som obekvämt. De kommer från heterosexuella. Det är heterosexuella par som år efter år envisas med att sätta nya människor till världen, trots att de mycket väl känner till riskerna. Vissa av barnen blir läkare, andra blir snickare, några börjar skriva ledartexter och en statistiskt ofrånkomlig andel visar sig förr eller senare vara homosexuella. Trots detta fortsätter heterosexuella att reproducera sig närmast okontrollerat, för att därefter förvånat undra varifrån alla homosexuella kommer.
Det är svårt att inte se hyckleriet. Först producerar heterosexuella homosexuella barn. Sedan anklagar de dessa barn för att hota familjen, civilisationen, födelsetalen, religionen och i vissa fall tydligen även själva naturordningen. Det är ungefär som om en fabrik skulle tillverka tusentals röda bilar och därefter kräva en statlig utredning om varför det plötsligt finns så många röda bilar på vägarna.
Den som på allvar vill minska antalet homosexuella måste därför våga diskutera den enda metod som rimligen skulle fungera: att få heterosexuella att sluta producera dem. Informationskampanjer borde riktas mot särskilt utsatta heterosexuella miljöer. Unga män och kvinnor måste tidigt informeras om att heterosexualitet kan leda till graviditet och att graviditet i sin tur kan resultera i homosexuella barn. Det är en risk som samhället hittills har talat alldeles för tyst om.
Kanske borde även religiösa samfund ta sitt ansvar. I stället för att lägga all sin kraft på att fördöma homosexuella skulle de kunna uppmana sina heterosexuella församlingsmedlemmar till återhållsamhet. Varje gång en man och en kvinna gifter sig uppstår trots allt möjligheten att ännu en homosexuell människa föds. Ser man saken ur ett traditionellt moralistiskt perspektiv är det därför svårt att förstå varför heterosexualiteten så länge har behandlats som fullständigt oproblematisk.
Det mest effektiva vore naturligtvis att heterosexuella helt slutade skaffa barn. Efter en generation skulle tillförseln av nya homosexuella upphöra. Visserligen skulle även tillförseln av heterosexuella upphöra, men varje stor politisk lösning kräver som bekant vissa uppoffringar. Kvar skulle till sist bara homosexuella finnas, åtminstone under en begränsad tid, och därmed skulle bögproblemet slutligen vara löst. Inte genom att bögarna försvann, utan genom att det inte längre fanns några heterosexuella kvar som kunde störa sig på dem.
Är detta en text som ska tas på allvar? Tänk ett varv.
Naturligtvis inte. Lika lite finns det någon anledning för politiker, präster eller självutnämnda moralväktare att lägga sig i vilka vuxna människor älskar, lever tillsammans med eller har frivilliga relationer med. Andra människors privatliv är deras ensak. Det är inte ett samhällsproblem som ska analyseras, regleras eller lösas.
Det betyder däremot inte att allt som sker under en regnbågsflagga står över kritik. Pride som politisk rörelse, sexualiserade offentliga arrangemang, sagoläsning för barn, transaktivism och krav på förändrade lagar, språkbruk eller institutioner är offentliga frågor. Sådant måste kunna granskas och kritiseras precis som all annan politik, aktivism och opinionsbildning.
Att försvara homosexuellas självklara rätt att leva sina liv är därför inte detsamma som att skriva under på varje budskap som framförs i hbtq-rörelsens namn. Skillnaden borde vara självklar: människors privatliv ska lämnas i fred. Politiska rörelser ska inte lämnas okritiserade.
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opinionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd