Journalisterna bär ansvar för det samhällskaos de själva bidragit till
Hot och våld är oacceptabelt som metod, men det innebär inte att journalister, författare och den så kallade makteliten ska undgå granskning av sin roll i den samhällsutveckling som lett till det kaos och den otrygghet vi ser i Sverige idag. Att dessa personer, som haft stort inflytande över debatten och samhällsnarrativet, nu försöker framställa sig som offer när de kritiseras är både beklämmande och djupt problematiskt.
I ett upprop publicerat i Dagens Nyheter kräver 74 svenska författare, journalister och forskare att riksdag och regering agerar för att förbättra samtalsklimatet i Sverige. Många av dem menar att de blivit utsatta för hat, hot och trakasserier på grund av sin yrkesutövning. De beskriver detta som en del av en internationell trend där journalister och forskare framställs som folkets fiender. Enligt undertecknarna har detta fått allvarliga konsekvenser, både för deras personliga säkerhet och för det fria samtalet.
Men varför riktas denna kritik mot just dem? Det är viktigt att ställa den frågan. Många av de som nu höjer rösten om hot och trakasserier har under lång tid haft en central roll i samhällsdebatten, och har därigenom också varit med och format den politiska och kulturella diskursen i Sverige. De har haft makt att påverka opinionen, att forma narrativet och, i många fall, att styra vad som får diskuteras och inte. Deras ovilja att acceptera kritiken som nu riktas mot dem kan uppfattas som ett försök att undvika ansvar för de konsekvenser deras arbete har bidragit till, såsom ökad polarisering, misstro mot etablerade institutioner och ett samhällsklimat där många människor känner sig överkörda.
Bland de som undertecknat uppropet finns tunga namn som Publicistklubbens ordförande Robert Aschberg och journalisterna Jens Liljestrand, Niklas Ekdal, Anna Hedenmo och Johan Hilton. Dessa personer har genom sina plattformar haft en enorm möjlighet att påverka samhällets utveckling. Men istället för att stå till svars för hur deras egna handlingar och narrativ har bidragit till samhällsproblem, gömmer de sig nu bakom anklagelser om hot och trakasserier. (texten som Per Ramhorn refererar till finns på DN)
Hot och våld mot journalister ska aldrig accepteras, men det får inte användas som en ursäkt för att undvika berättigad kritik. I en fungerande demokrati är det en självklarhet att journalister och andra makthavare granskas och ställs till svars för sin påverkan på samhället. När deras handlingar bidrar till samhällsproblem som otrygghet, segregation och ökande kriminalitet, är det inte bara rätt, utan nödvändigt, att ifrågasätta deras roll.
Samtalsklimatet må ha hårdnat, men det är inte de som alltid haft tolkningsföreträde i medier och kulturdebatt som är de största offren. Den breda allmänheten, som ofta tystas eller ignoreras i den offentliga debatten, har länge påtalat de problem som nu blivit omöjliga att ignorera. Om dessa journalister och forskare verkligen vill bidra till en bättre och mer öppen debatt, borde de börja med att erkänna sitt eget ansvar för den samhällsutveckling vi nu ser.
Att hävda att de står utanför kritiken, trots deras avgörande roll i den samhällsdebatt som format Sverige, är inget annat än ett försök att undvika ansvar.
Text av Per Ramhorn.
