Jan Guillou dömer andra för medlöperi. Men det är inte moral – det är projicering.
Jan Guillou skriver som om han står över historien. Som om han är den sista moraliska väktaren i ett land av svek. Men i själva verket är han precis det han anklagar andra för att vara – en medlöpare. Bara åt andra hållet.
Han har gjort sig ett helt liv på att posera som vänsterns samvete, men när man synar korten ser man något helt annat: en konsekvent realpolitisk apologet för diktaturer, terrororganisationer och regimer som trampat på just de rättigheter han säger sig värna. Det som fördöms i andra, ursäktas hos honom själv.
När Guillou i Aftonblade t dömer Ulf Kristersson som framtida medhjälpare till folkmord
– med ordet ”proportionerligt” som sin historiska kardborre – är det svårt att inte dra på munnen. Inte för att ämnet är lättsamt, utan för att det är en sådan bottenlös brist på självinsikt.
📎 KGB: Journalistik eller lönearbete?
På 60-talet träffade Guillou upprepade gånger en KGB-agent i Stockholm. Han tog emot pengar, signerade kvitton under falskt namn, och levererade information. När detta avslöjades kallade han det ”grävande journalistik”.
”Jag använde dem mer än de använde mig.”
Problemet? Han fortsatte träffa dem. Fick betalt. Levererade info. Det är inte undersökande journalistik. Det är att agera nyttig idiot åt en främmande makt.
📎 IB-affären: rätt skandal, fel motiv
IB-avslöjandet 1973 var ett journalistiskt kraftprov – men Guillous upprördhet handlade inte om allas rätt till integritet. Det handlade om att vänstern blev övervakad. Den kommunistiska övervakningsapparaten i DDR, där Stasi genomsyrade hela samhället, lämnades i stort sett orörd av hans penna.
📎 Dissidenterna ljuger – om de flyr från fel håll
Guillou hade svårt för folk som hoppade av från Östblocket. De hade, enligt honom, ”incitament att ljuga”. Att Sovjet fängslade, förföljde och mördade oliktänkande var något han ständigt relativiserade. Hans lojalitet låg inte hos offren – utan hos ideologin.
📎 DDR, PLO och andra ömmande punkter
Under sin karriär visade Guillou öppen sympati för DDR, hyllade PLO:s befrielsekamp och blundade för det våld de använde. Han romantiserade vänsterns väpnade kamp – men visade noll intresse för dem som trampades ned under fanorna. Det gällde att stå på rätt sida – inte med rätt principer.
📎 Charlie Hebdo – satiren som gick för långt?
När islamister mördade satirikerna på Charlie Hebdo valde Guillou att använda sin plattform för att klandra tidningen – inte mördarna. Satiren blev problemet. Extremismen blev en fotnot. Det är kanske det tydligaste exemplet på hur djupt selektiv hans moral är.
📎 Guillous frihetsbegrepp: vänster eller värdelöst
Han har gång på gång förlöjligat liberal demokrati, yttrandefrihet och rättsstat som ”borgerliga illusioner”. Men så fort högern vinner ett val, skriker han om fascism och rättsstatens död. Hans kompass är inte moralisk – den är partibunden.
Det verkliga mysteriet
Guillou skriver att vår tids medlöpare är de som blundar för förtryck men ändå säger sig tro på mänskliga rättigheter. Han har rätt – det är ett mysterium.
Men det största mysteriet är hur han själv undgått att bli historiskt dömd. Hur han fortfarande får posera som moralens väktare, trots att han byggt sin karriär på att försvara despoter – så länge de var röda i färgen.
Låt oss dyka ner i Guillous tankevärld
Jan Guillous inre värld är ett märkligt landskap där vänstern alltid har rätt, oavsett vad den gör – och där moralen aldrig handlar om universella principer, utan om vilken sida som trycker på avtryckaren. Det är en plats där KGB är något man ”lurar”, där Sovjet är missförstått, där avhoppare ljuger, och där islamistisk terror inte ska provoceras av för mycket satir.
Det är en värld där Guillou själv alltid står på barrikaderna – men aldrig behöver stå till svars. Där man kan anklaga andra för medlöperi, trots att man själv i decennier ursäktat folkmordens födelseplatser – så länge de låg österut.
Att förstå Guillou kräver inte en historisk analys. Det kräver en karta över ideologiska blindfläckar, ett kompass som bara pekar åt vänster och ett rättspatos med inbyggd vänsterfiltrering.
Guillou var aldrig mot makten. Han ville bara att hans sida skulle få utöva den. När han pekar finger åt Ulf Kristersson och dömer honom till framtida historisk skam, borde tre fingrar peka tillbaka. Men det gör de inte – för svensk offentlighet ger honom fortfarande tolkningsföreträde.
Inte trots hans historia. Utan tack vare den.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.