De förstörde debatten – nu gråter de över tonläget
Richard Jomshof kallade Anders Lindberg för ”en quisling”. Det var grovt och politiskt oklokt. Men etablissemangets plötsliga omsorg om det demokratiska samtalet är närmast parodisk. Den politiska och mediala elit som sedan 2010 har brunstämplat, hånat och misstänkliggjort Sverigedemokraterna och deras väljare upptäcker nu samtalstonens betydelse – först när deras egen medicin serveras tillbaka.”Quisling” är ett historiskt belastat ord.
En ledande politiker bör kunna kritisera Anders Lindberg utan att använda ett tillmäle som omedelbart flyttar fokus från Lindbergs argument till Jomshofs språkbruk. Men därifrån är steget långt till det dödshot Lindberg försöker läsa in. Att den historiske Vidkun Quisling sköts betyder inte att varje användning av ordet är en uppmaning att avrätta den utpekade. Med samma logik skulle varje jämförelse med Hitler, Stalin eller Mussolini innehålla ett hot om samma öde.Anders Lindberg vet bättre. När han själv jämförde Ulf Kristersson med Franz von Papen var poängen uppenbar: von Papen hjälpte Hitler till makten i tron att han kunde kontrolleras. Lindberg har till och med skrivit att ”von Papen” kan användas som politiskt begrepp på samma sätt som ”Quisling”.
När han använder historiska paralleller är det analys. När någon använder dem mot honom är det plötsligt ett hot mot journalistiken.Det är denna dubbelstandard som gör indignationen så ihålig. Sedan Sverigedemokraterna började utmana den gamla politiska ordningen har stora delar av den mediala och politiska eliten behandlat partiet som något mer än en demokratisk motståndare. SD har inte bara ansetts ha fel. Partiet har beskrivits som rasistiskt, brunt, fascistiskt, nazistiskt anstruket och som ett hot mot demokratin. När över en miljon människor röstar på ett parti som ständigt placeras i dessa kategorier träffar domen ofrånkomligen också väljarna. Budskapet blir att de antingen delar den påstådda ondskan eller är för okunniga för att förstå vad de gör.Anders Lindberg har varit en framträdande del av denna opinionsbildning. Han är inte en neutral reporter, utan politisk chefredaktör på en öppet socialdemokratisk ledarsida och tidigare politisk tjänsteman.
Hans uppgift är att påverka opinionen, och det har han gjort med stor kraft – med historiska paralleller, moraliserande etiketter och domedagsretorik. Han har haft full rätt att göra det. Men han kan inte samtidigt kräva att motståndarna ska tala som hovmästare och sedan utropa demokratisk nödsituation när de inte gör det. Expressens agerande under valrörelserna 2010 och 2014 visar hur långt denna hållning sträckte sig. På valdagen 2010 publicerade tidningen ledaren ”Rösta nej till hatet” med ett stort rött ”NEJ!” över en SD-valsedel och ett skjutvapen. Budskapet var att rösta ”för Sverige mot främlingsfientligheten”. Fyra år senare upprepades metoden: ”Rösta i dag – gör som oss – säg nej till rasism.” Budskapet projicerades på Rosenbad och riksdagshuset.
Detta var inte bara granskning. Det var en aktiv valkampanj och en moralisk kategorisering. Den ena sidan fick representera anständighet, den andra hat och rasism. En ledarsida får ta ställning, men efter sådana kampanjer kan medievärlden knappast framställa sig som en opartisk åskådare som nu plötsligt angrips utifrån.Lindberg har verkat i ett helt ekosystem av socialdemokratiska politiker, tjänstemän, kommunikatörer och opinionsbildare där samma etiketter förstärkts från flera håll. När politiker och medborgare har brännmärkts har det kallats att ”ta ansvar”. Men ansvar för vad? Ett demokratiskt ansvar hade varit att lyssna på väljarna och pröva deras argument. I stället har man alltför ofta misstänkliggjort deras motiv och behandlat deras röster som ett moraliskt problem.
Socialdemokraternas maktanspråk bygger ofta på föreställningen att partiets egna intressen sammanfaller med samhällets. När partiet styr heter det stabilitet. När det förlorar inflytande sägs demokratin eller anständigheten vara hotad. Den egna maktpositionen förvandlas till allmänintresse, medan den demokratiska oppositionen görs till ett undantag.
Inget exempel visar den moraliska hänsynslösheten tydligare än hur Hédi Fried har använts mot Ulf Kristersson. Efter deras möte 2018 uppstod berättelsen att han lovat henne att aldrig ha något samröre med SD. När Moderaterna senare ändrade hållning användes hennes namn för att anklaga honom för att ha svikit en Förintelseöverlevare. Kristersson sade att löftet gällde den dåvarande Alliansens regeringsplaner 2018, och i december 2019 bekräftade Hédi Fried själv hans beskrivning: ”Det stämmer som han säger.”Trots detta fortsatte hennes namn att användas. En avliden judisk Förintelseöverlevare gjordes till postum kampanjrekvisita. Hennes liv och lidande är inte ett moraliskt frikort som opinionsbildare fritt kan använda för att smeta historisk skuld på en politisk motståndare. När Förintelsen används för att diskvalificera en statsminister kallas det ansvarstagande.
När Lindberg själv träffas av ett historiskt belastat ord kallas det ett hot mot demokratin.Den gamla moraliska ordningen har dessutom förlorat mycket av sin kraft därför att verkligheten har hunnit ikapp. Migrationen har stramats åt. Segregation, islamism och grov kriminalitet kan inte längre förklaras bort. Varningar som länge avfärdades som bruna eller islamofobiska har blivit etablerad politik. De som slog larm behandlades ofta som ett större problem än de företeelser de varnade för. Nu är gårdagens otillåtna frågor dagens regeringspolitik.
Det betyder inte att varje analys från SD var riktig. Men det betyder att den miljö Lindberg tillhör alltför ofta försökte moraliskt diskvalificera människor i stället för att bemöta deras argument.
Jomshof borde kanske ha valt ett bättre ord. Men han skapade inte det råa samtalsklimatet. Det byggdes under mer än ett decennium av politiker, ledarsidor och redaktioner som ansåg sig ha rätt att moraliskt diskvalificera ett helt parti och i förlängningen dess väljare. Det byggdes när Expressen med ett löp och SD-valsedel och uppmanade väljarna att säga nej till hatet. Det byggdes när historiska liknelser, bruna etiketter och anklagelser om demokratihot blev vardagliga politiska verktyg. Och det byggdes när Hédi Frieds namn fortsatte att användas mot Kristersson trots att hon själv bekräftade hans beskrivning av samtalet.
Men Lindberg borde heller inte spela oskyldig. Han har under många år varit en av de mest högljudda deltagarna i det samtal han nu påstår sig frukta. De får gärna kritisera Jomshofs ordval. Men de bör sluta låtsas att den svenska debattens förfall började den 3 augusti 2026.
De lade själva grunden.
Text: Roger Salle – Om du uppskattar mina texter och vill stötta oberoende opionsbildning får du gärna bidra via Swish: 0735467565. Tack för ditt stöd.