Det är åtta år sedan en liten flicka, Ebba, mördades av en islamist mitt i Stockholm. Hon var elva år. En av fem som föll offer för Akilovs terror. Igår intervjuades hennes pappa på årsdagen. Han stod där, med sorgen och värdigheten som bara en förälder som överlevt sitt barn kan bära.
Och då – mitt i intervjun – kom de. Aktivisterna. Gaphalsarna. De som kräver att vi ska respektera Hamas. De som inte ens kan låta en pappa tala om sin döda dotter utan att skrika över honom. De störde hans intervju, mitt under minnesdagen. De kunde inte ens låta sorgen vara i fred.
Det säger allt.
De kräver vår respekt. De kräver underkastelse. De kräver att vi ska tiga, acceptera, svälja. Att vi inte ska prata om islamistisk terrorism. Att vi inte ska påminna om varför Ebba dog. Men själva visar de ingen respekt. Ingen värdighet. Inget medmänskligt hyfs.
De klistrade upp palestinaflaggor på ett monument för terrordödade svenskar. De skrek åt sörjande människor att de var nazister. De trängde sig in i en ceremoni för att kapa samtalet och sätta agendan. Detta är inte ”solidaritet”. Det är inte ”aktivism”. Det är extremism.
De här människorna försvarar Hamas – en terrororganisation som skjuter raketer mot civila och använder barn som mänskliga sköldar. De vill tysta alla som påminner om islamistiskt våld. Och de gör det genom att vråla ut sin egen intolerans, mitt i vår sorg.
Vi lever i ett land där man får demonstrera. Där även extremister får tala. Men det finns en gräns. Och den går vid att skända en minnesstund för ett dödat barn.
När en pappa inte får sörja sin elvaåriga dotter utan att störas av politiska extremister – då är det dags att vakna. Då är det dags att fråga sig: Vems demokrati är det vi försvarar?
Jag är rasande. Fler borde vara det. Var är nordmannens raseri när det verkligen behövs?