De som betalar mest kallas tjuvar – det säger allt om vår tid
I Sverige står den översta delen av inkomsttagarna för en oproportionerlig andel av skatteintäkterna. De betalar mest – men blir kallade parasiter, smitare och tjuvar. När Aftonbladets Karin Pettersson vill att folket ska marschera med högafflar mot Rosenbad, är det inte miljardärer hon träffar – utan den arbetande medelklass som bär hela bygget. Det är inte rättvisa. Det är klasshat, maskerat till moral.
”Om folk visste hur lite de rika betalar i skatt, skulle de tåga mot Rosenbad med högafflar.”
När sakargumenten tryter – då kommer giljotinsnacket. Högafflarna. Revolten. Det låter mer Robespierre än Reinfeldt. Mer stormning av Bastiljen än budgetdebatt.
Men låt oss ta ett kliv tillbaka. Vad är det egentligen Karin är så arg över?
Jo: att Sverige fortfarande har dollarmiljardärer. Att vissa har ärvt pengar. Att ROT-avdrag existerar. Att Sverige, enligt henne, är en ”pajasnation till skatteparadis för de superrika”. Det är ett brandtal byggt på indignation – men utan substans.
För det första: Sverige har fortfarande ett av världens mest progressiva skattesystem. Marginalskatterna för höginkomsttagare är bland de högsta i OECD. Socialförsäkringssystemet är massivt. Den offentliga sektorn slukar över hälften av BNP. Och trots att vi tagit bort förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt (på goda grunder – de var ineffektiva och drev kapital utomlands), så betalar de rikaste fortfarande en oproportionerlig andel av de totala skatteintäkterna.
Men det räcker inte för Karin. För henne är själva existensen av rikedom ett brott.
Hon skriver att pengarna från välfärden gått ”rakt ner i fickorna på de välbeställda”. Det är en infantilisering av både stat och ekonomi. Det är inte ett brott att ha byggt upp ett företag, investerat rätt – eller ens att ha ärvt något. Det är inte ”stöld” att människor köper hushållsnära tjänster – det är ett val. Och att svartmåla det som att ROT och RUT ruinerar välfärden är ovärdigt en seriös debatt.
Vem är egentligen rik, Karin? Jag har ställt frågan flera gånger till socialdemokrater och vänsterdebattörer: Vem är det ni menar när ni säger ”de rika”? Svaren är alltid svävande. De pratar gärna om miljardärer – men de lagar de röstar igenom slår mot medelklassen. Mot småföretagaren med en årsinkomst på 600 000. Mot villaägaren i förorten. Mot pensionären som sparat ihop till en trygg ålderdom. För när det väl kommer till kritan, är det inte miljardärerna som betalar notan – de har redan flyttat pengarna. Det är vanligt folk som får skatteböjningen när sossarna sätter igång sin omfördelningsmaskin.
Men låt oss prata fakta. För siffrorna krossar narrativet. Den översta procenten i Sverige – de som tjänar över 1,2 miljoner kronor per år – står för en oproportionerligt stor del av skatteintäkterna. Det är cirka 1 % av befolkningen som bär upp en mycket större del av hela statsbudgeten.
🔹 Marginalskatten för dessa grupper ligger på närmare 53 % – vilket innebär att mer än hälften av varje extra intjänad krona går direkt till staten.
🔹 Kapitalinkomster beskattas med en platt skattesats på 30 %, men även där tillkommer ofta bolagsskatt, utdelningsskatt och sociala avgifter i flera led.
🔹 Och kanske mest talande: De 40 % med högst inkomster i landet står för hela 76 % av de totala skatteintäkterna.
Det betyder i praktiken att fyra av tio svenskar betalar tre fjärdedelar av hela kalaset – medan sex av tio står för resten. Eller om man så vill: några hundratusen personer bär upp en välfärdsstat för tio miljoner. Och ändå är det just dessa människor som kallas giriga, tjuvar, smitare. Det säger allt om vår tid.
Så när Karin Pettersson talar om att de rika inte betalar skatt – då är det ren lögn. Det är demagogi förklädd till moral. I verkligheten är det just de ”rika” hon föraktar som bär välfärdsstaten på sina axlar – samtidigt som de demoniseras av ett etablissemang som lever på deras skattekronor.
Och vem drabbas egentligen av vänsterns skattelängtan? Ta en helt vanlig person: Johan, 43 år, villaägare i en mellanstor svensk stad. Han har två barn, ett lån på huset, en bil och ett ISK-konto med några hundratusen sparade för pensionen. Han jobbar som projektledare, tjänar 52 000 i månaden – inget extravagant, men långt ifrån fattigdom.
I Karin Petterssons värld tillhör Johan ”de rika”. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill återinföra fastighetsskatten, höja skatten på ISK, införa förmögenhetsskatt och ta bort ränteavdraget – då är det Johan som betalar. Inte miljardären med holdingbolag i Schweiz. Inte techentreprenören som redan flyttat till Portugal.
Det är alltid samma mönster: Vänstern skriker på klasskamp mot eliten – men träffar den produktiva, skötsamma medelklassen. De som sparar, bygger, försörjer. De som drar lasset. De som är för rika för bidrag men för fattiga för undantag.
Och här blir det riktigt komiskt: Anser Karin själv att hon är rik? Det är tveksamt. Trots att hon sannolikt tjänar långt över mediansvensken, bor bra, har trygg anställning och tillgång till maktens alla salonger – skulle hon aldrig sätta sig själv i samma båt som de ”rika” hon så gärna kritiserar. För i den vänstervärld hon representerar är rikedom alltid någon annans problem. Moraliskt orent. Något fult som sker långt bort, aldrig i spegeln.
Det är exakt detta som avslöjar vänsterns hyckleri: Att de lever som övre medelklass men pratar som om de bor i en rivningskåk med svältande barn.
Och vad är det med vänsterns hat mot arv? Det är svårt att förstå vänsterns besatthet vid att beskatta döden. Varför denna ilska mot att människor lämnar vidare något till sina barn? Är det för att det är pengar de själva inte kan omfördela? För att det visar att familjen – inte staten – är det viktigaste skyddsnätet? Arv är inte ett problem i ett samhälle med social rörlighet. Det är ett problem i huvudet på dem som tror att jämlikhet betyder att alla ska börja om från noll, varje generation. Den som ärver något är inte en tjuv. Det är den som försöker beskatta sönder det som är problemet.
Karin påstår att vanligt folk blivit grundlurade. Att vi fortfarande lever med bilden av Sverige som ett jämlikt paradis, när det i själva verket är ett girigt inferno.
Men kanske är det hon själv som lever kvar i en föreställning – om att Sverige borde styras som på 70-talet. Att staten alltid vet bäst. Att rikedom är suspekt. Att individens framgång är kollektivets misslyckande.
Vi har varit där förut. Det hette Pomperipossa.
1976 skrev Astrid Lindgren sin legendariska satir Pomperipossa i Monismanien, efter att hennes marginalskatt nått 102 procent. Hon tjänade pengar på sina böcker – och blev av med mer än hon tjänade. Det var inte Timbro som slog larm. Det var Astrid. Barnboksförfattaren. Folkhemmets älskling. Det krävdes ett absurt skatteuttag mot en av Sveriges mest folkkära personer för att folket skulle vakna. Resultatet? Socialdemokraterna förlorade valet för första gången på 44 år.
Det borde vara en läxa. Men vänstern lär sig aldrig. För i deras värld är varje form av individuell framgång ett hot mot kollektivet – och varje sparkapital en orättvisa att åtgärda med ännu en blankett från Skatteverket.
Och när ledarna inte längre vet vad mjölk kostar – då är något ruttet.
Olof Palme visste inte vad en liter mjölk kostade. Det blev en symbol för en maktelit som tappat markkontakt. Som ville styra folks liv in i minsta detalj – men inte hade en aning om hur vardagen faktiskt såg ut. Karin Pettersson och dagens vänster går i samma fotspår. De vill beskatta, omfördela, styra – men aldrig stå till svars för konsekvenserna. De ropar på rättvisa från sina redaktionsrum, långt ifrån både mjölkpriset och marginalskatten.
Det är inte de rikas fel att Sverige har problem. Det är inte deras fel att skolan är kaotisk, att vårdköerna växer, att bidragssystemet läcker. Det är inte arvtagarnas fel att politiken har abdikerat från ansvar.
Vill man ha fler som bygger, skapar och anställer – då får man inte möta dem med högafflar.
Vill man rädda välfärden – då måste man värna dem som finansierar den.
Vill man skapa jämlikhet – då räcker det inte att skrika på miljardärer från en ledarredaktion som i åratal hejat på varje reform som urholkat incitament, arbetslinje och eget ansvar.
Kanske är det inte Sverige som är ett pajasland. Kanske är det vänstern som blivit en parodi på sig själv.
Text: Salle Roger
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565