Det är tanken som räknas – synd bara att den saknas
Det krävs en särskild talang för att skriva en krönika helt utan analys, utan stringens och utan principer – och ändå få betalt för det. Fanny Jönsson besitter just denna talang, och därför passar hon också perfekt på Aftonbladets ledarsida. När känslor går före tanke och yta går före innehåll, då är Fanny precis rätt kvinna på rätt plats.
När känslor blir krönikor – och principer ett minne blott
Nu har Fanny Jönsson blivit med text igen
. Och som väntat blev det inget bättre den här gången heller.
Vad hon producerar är inte en krönika. Det är en känsla fångad på print. En tillfällig impuls, serverad som om den vore en analys.
Den här gången hyllar Fanny Leif GW Persson. För att han säger något som för stunden passar in i hennes känslovärld: att klimatet minsann är viktigare än gängvåldet. Men den som saknar principer håller inte länge. Nästa gång GW säger något som skaver mot vänsterliberal moralpanik, kan vi lugnt räkna med en ny pubertal text där han förklaras vara en elak, gammal farbror som borde skämmas.
Fanny skriver inte utifrån övertygelse. Hon skriver utifrån humör. Det blir lätt så när man förväxlar idealism med intellektuella genvägar.
Den sortens idealism – där rätt känsla är viktigare än konsekvent tanke – är inte ovanlig i svensk opinionsjournalistik. Fannys typ av texter är inte ett undantag. De är ett symtom. Ett symtom på en tid där det viktiga inte är att förstå världen, utan att positionera sig rätt inför de egna följarnas förväntningar.
När varje fråga ska kokas ner till hur man känner snarare än tänker, är det naturligt att krönikorna blir kortare, ytligare och mer anekdotiska. Och det är precis vad som hänt här. Fannys text är knappt en text. Den är en känsla, fångad i två minuters skrivtid och sedan snabbt publicerad för att maximera klick och likes.
Det är inte en krönika. Det är en känsla. En röst som ropar: ”Se mig!”
Den som har verkliga principer är beredd att stå kvar även när vinden blåser snett. Det är därför Leif GW Persson ibland trotsar både höger och vänster. Det är därför riktiga idealister – från Gunnar Sträng till Greta Thunberg – ibland hatas mer än de älskas.
Men Fanny tillhör en annan skola. Den anpassliga. Den där man rider på dagens känslosvall, skriver det som känns rätt just nu och hoppas att ingen minns vad man skrev förra veckan.
Det är därför hon skriver på Aftonbladets ledarsida. För där är känslor valuta nog. Där räcker det att vara lagom arg på lagom saker vid rätt tillfälle. Där premieras inte analys, konsekvens eller mod. Där belönas den som flyter med strömmen och aldrig sticker ut på fel sätt.
Man kan fråga sig: varför blir det så här? Svaret är enkelt. Det är betydligt svårare att tänka än att känna. Att bygga ett resonemang kräver ansträngning. Att känna efter och skriva av sig kräver bara att man vågar tro att ens egna känslor är universella. På ledarsidor som Aftonbladet är det dessutom mer lönsamt att förstärka läsarens känslor än att utmana deras tankar.
Resultatet blir texter som denna. Snabba, ytliga, principlösa. Texter där GW hyllas inte för vad han faktiskt säger eller står för – utan för att han just den här veckan uttryckte en känsla som var lätt att älska.
Fanny är i det här fallet bara en spegelbild av ett större problem: att svensk opinionsjournalistik har reducerats till en känslokarusell där innehållet är sekundärt och hållningen alltid måste vara lagom bekväm.
Det är en ynkedom. För både ämnet och läsarna förtjänar bättre.
Leif GW Persson förtjänar bättre än att fungera som rekvisita i ännu en halvbakad ledartext. Klimatfrågan och gängvåldet förtjänar också bättre än att reduceras till staffage för en känslomässig spontanreaktion.
Men när innehåll saknas och principer är utbytta mot dagskänslor – då får vi texter som Fanny Jönssons senaste.
Och vi förlorar några hjärnceller varje gång vi läser.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.