Vänsterns Tystnad: När Solidaritet Byts Mot Självbedrägeri
Det finns en spricka i den svenska vänsterns fundament. Den rörelse som en gång stolt stod på barrikaderna för rättvisa, jämlikhet och solidaritet tycks nu ha tystnat inför vissa av vår tids mest akuta frågor. Det handlar om flickor som tvingas bära slöja, kvinnor som hotas till tystnad och hedersvåld som krossar liv – här, mitt i Sverige. Istället för att stå upp för de mest utsatta, verkar vänstern ha valt en annan väg: att försvara förövarna och undvika obekväma samtal.
En Obehaglig Tystnad
Det är en paradox som skaver. Den vänster som en gång ropade ”aldrig mer patriarkalt förtryck” tycks nu hukande acceptera religiösa och kulturella maktstrukturer som begränsar kvinnors frihet. Våld och förtryck lindas in i termer som ”kultur” och ”identitet”, som om lidande vore en fråga om personlig smak eller sedvänja. Att ifrågasätta detta möts ofta med anklagelser om intolerans eller islamofobi, vilket effektivt tystar många röster som annars hade stått upp för de drabbade.
Rädsla För Att Säga Fel
Denna tystnad bottnar i en rädsla – rädsla för att säga fel, rädsla för att bli stämplad med obekväma epitet. Men i denna rädsla har vänstern bytt ut solidaritet mot självbedrägeri. Man ser förtrycket, men väljer att kalla det mångfald. Man hör ropen på hjälp, men avfärdar dem som uttryck för fördomar. Resultatet är att kvinnors frihet offras på toleransens altare, och de mest utsatta lämnas ensamma i sin kamp.
Har Vi Glömt Stockholmssyndromet?
Denna utveckling väcker minnen av ett annat svenskt fenomen: Stockholmssyndromet. Begreppet myntades efter gisslandramat i Stockholm 1973, där gisslan utvecklade lojalitet med sina kidnappare. Fyra dagar i ett bankvalv blev en symbol för hur utsatthet kan skapa blind lojalitet till förövaren. Nu tycks vänstern upprepa detta mönster – inte som gisslan, utan som ideologer. I sin iver att visa tolerans försvarar man samma strukturer som förtrycker de svagaste.
Vart Tog Solidariteten Vägen?
Frågan vi måste ställa oss är: vart tog solidariteten vägen? Den solidaritet som en gång var vänsterns kärna – en solidaritet med de mest utsatta, de mest marginaliserade – tycks ha gått förlorad i en labyrint av politisk korrekthet och rädsla för konflikt. Men om vi inte vågar stå upp för flickor som tvingas till underkastelse, för kvinnor som hotas till tystnad och för dem som kämpar mot hedersförtryck, vad är då vår solidaritet värd?
Dags Att Vakna
Det är hög tid att vakna. Att våga tala klarspråk om förtryck, oavsett dess ursprung. Att återigen sätta de mest utsattas frihet och rättigheter i centrum. För om vänstern inte gör det, vem ska då göra det? Tystnaden är inte neutral – den är ett val. Och det valet har konsekvenser, inte minst för de kvinnor och flickor vars liv står på spel.
Det är dags att vänstern återfinner sin röst. Tystnaden kan inte längre vara ett alternativ.
Text: Charlie