Det mångkulturella projektet havererade – men offren får ingen ursäkt
Socialdemokraterna erkänner nu att de haft fel i trettio år. Segregationen är ett misslyckande, integrationen har fallerat, och nu ska staten tvinga fram socioekonomisk blandning genom bostadspolitik. Men i detta ”självkritiska” ögonblick lyser en sak med sin frånvaro: erkännandet av lidandet.
Jonas Attenius, S-toppen i Göteborg, säger så här: ”Förlåt, säger jag till dem. Förlåt för att vi har gjort det. Nu är det dags för att hela samhällets kraft att ta vid. Om det flyttar in en flyktingfamilj i en lägenhet där det bor människor som bott hela livet i Sverige och fem kvarter bort flyttar det in en annan nyanländ familj, det tror jag inte är några som helst problem.”
Det är alltså till de nyanlända man ber om ursäkt – inte till dem som levt i områden som förvandlats till no-go-zoner. Inte till dem som drabbats av gängvåld, parallellsamhällen eller värderingskrockar. Inte till offren – utan till symbolerna för det projekt man vägrar släppa taget om.
För om man menade allvar med sin ursäkt, då hade man inte bara pratat om stadsplanering. Då hade man bett om förlåtelse till de människor som betalat priset för det mångkulturella experimentet.
Till kvinnorna som blivit våldtagna av män som aldrig borde fått vistas i landet. Till unga tjejer som gruppvåldtagits. Till pojkar som blivit förnedringsrånade för att de var ”svennar”. Till föräldrarna som fått identifiera sina söner på bårhus efter ännu en skjutning. Till de äldre som inte vågar gå ut. Till lärarna som tystnat. Till barnen som tvingats växa upp i parallellsamhällen där svensk lag inte längre är norm. Till barn som skjutits på lekplatser. Till kvinnor som aldrig kom hem från promenaden.
Men det säger man inget om.
Istället lanserar man ännu en teknokratisk lösning: tvinga nyanlända att bo i medelklassområden. Använd bostadsrätter som integrationspolitik. Det är som att ett sjukhus vägrar nämna varför en patient blev förgiftad – och istället börjar prata om möbleringen i väntrummet.
Detta är inte ansvarstagande. Det är en skademinimerande manöver. En PR-strategi. Ett nytt försök att förskjuta fokus från vad som hände – till hur vi ska leva med konsekvenserna.
För även nu handlar det inte om att ifrågasätta grundkursen – bara om att försöka rädda fasaden.
Men vi är många som inte glömmer.
Vi minns hur de som varnade kallades rasister. Hur offer relativiserades. Hur förövare ursäktades. Hur media teg. Hur polisen blundade. Hur ansvariga politiker skylde ifrån sig.
Det är på grund av er naiva politik som en olaglig invandrare kunde dundra ned för Drottninggatan. Det är på grund av er som små barn dödats i det gängkrig ni lät växa fram. Och nu, när verkligheten inte längre går att dölja, då är det inte ni som ska ta ansvar – – det är svenskarna. Det är vi som ska öppna våra bostadsområden. Vi som ska blanda oss. Vi som ska betala.
Men det är inte hela svenska folket som förstört samhällskontraktet. Det var ni. Ni som byggde detta. Ni som vägrade lyssna. Ni som kallade sanningssägare för hatpredikanter. Ni som hånade, skrattade, viftade bort allt som alarmism.
Så här är min fråga till Socialdemokraterna:
När kommer den verkliga ursäkten?
När säger ni till Sveriges kvinnor att ni svek dem? När säger ni till offrens familjer att deras barn offrats för ett ideologiskt projekt? När säger ni att det inte bara var ”fel bostadspolitik” – utan fel politik, punkt?
För tills dess är ni inte ångerfulla. Ni är bara rädda att ni inte längre kan kontrollera vad ni själva släppte lös.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Eyrlwa/s-mal-blanda-befolkningen
Text: Salle Roger
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går självklart bra att skicka mig en kopp kaffe på 073-5467565.