En fars röst från Iran
Jag förstår inte språket de talar. Ändå förstår jag exakt vad som pågår. I andra änden av telefonlinjen sitter två föräldrar och talar med en persiskspråkig tv-kanal i London. Deras 22-årige son Mohammad Reza stod upp mot regimen under det senaste upproret i Iran. För det avrättades han.
”Ingenting kan ersätta Mohammad för mig. Jag hade bara honom.”
Det är en fars röst från Iran.
Jag har lyssnat igenom hela samtalet mellan föräldrarna och programledarna i studion. Jag kan aldrig fullt ut förstå deras smärta, men jag hör den i varje paus och i varje ord som nästan inte går att få fram. Den kvävda rösten i andra änden av telefonlinjen bär på en desperation som går rakt genom högtalaren. Det gör ont i kroppen att lyssna när hans mamma och pappa försöker sätta ord på något som egentligen inte går att beskriva.
Deras son hette Mohammad Reza, och i det namnet ryms nu en hel familjs sorg.
Han var 22 år gammal. En ung man som, liksom så många andra i Iran, valde att ställa sig upp mot en regim som i årtionden styrt genom rädsla, våld och repression. Under det senaste upproret fylldes Irans gator av människor som inte längre var beredda att leva i tystnad.
För Mohammad Reza fick det ett pris.
Han dödades.
Under samtalet ställer programledaren en fråga till pappan. Det är en fråga som i grunden handlar om politik och makt, om diktaturens framtid och dess fall.
Hur kände du när du hörde nyheten om Khameneis död?
Pappan svarar inte direkt. Det uppstår några sekunders tystnad innan han börjar tala. När svaret väl kommer är det lika enkelt som det är förkrossande.
Ingenting kan fylla tomrummet efter Mohammad.
Sedan fortsätter han, nästan som om han försöker förklara något som egentligen inte behöver någon förklaring.
Även om Khamenei dör. Även om hans söner dör. Även om alla mullor dör.
Ingenting kan ersätta Mohammad för mig. Jag hade bara honom.
Det är en mening som stannar kvar långt efter att samtalet tagit slut.
Jag hade bara honom.
Det finns en sorts sorg som inte låter sig fångas i några stora ord. Den hörs i stället i rösten hos en förälder som förlorat sitt barn, i de små pauserna när någon försöker tala men inte riktigt orkar fortsätta.
Det senaste upproret i Iran slogs ned med brutal kraft. Säkerhetsstyrkor öppnade eld mot demonstranter och tusentals människor dödades på bara några dagar.
Det är i den verkligheten Mohammad Reza dödades.
I klippen från upproret finns scener som är svåra att värja sig mot. Mammor vandrar mellan rader av kroppar och letar efter sina barn. Syskon söker desperat efter sina bröder och systrar. Fäder öppnar liksäckar i panik i hopp om att hitta sina söner.
Det är bilder som fastnar, inte bara i minnet utan i kroppen.
Det som gör pappans samtal så fruktansvärt är därför inte bara sorgen. Det är frågan som ligger bakom allt.
Varför säger ingen hans namn?
Kanske finns det ingen större plan bakom det. Kanske är svaret så enkelt och så brutalt som att de är för många. För många unga människor som dödats. För många familjer som sörjer. För många namn som riskerar att försvinna i mängden.
Men det är också så diktaturer fungerar. De dödar inte bara människor. De låter dem försvinna in i statistiken, in i tystnaden, tills de till slut bara blir ännu en siffra.
Just därför är det viktigt att säga hans namn. Att minnas honom. Att vägra låta honom försvinna.
För varje gång ett namn uttalas högt händer något enkelt men avgörande: en människa blir mer än en siffra.
Mohammad Reza.
Javid nam Mohammad Reza.
Klipp