Första maj är en sinnessjukdom – Ett politiskt haveri.
Det finns dagar som säger mer om ett land än tusen opinionsundersökningar. Första maj är en sådan dag. En dag då de som styr Sverige låtsas vara opposition. Då Socialdemokraterna – det parti som hållit i rodret längre än något annat – går ut på gatorna och protesterar mot sig själva.
Det är inte satir. Det är ritual.
Här tågar ministrar, riksdagsledamöter och fackpampar sida vid sida med aktivister som sjunger om att döda kapitalet, störta systemet och ”ta tillbaka makten från de rika”. Som om de inte själva suttit på den makten i hundra år. Som om det vore någon annan som byggt segregationen, massarbetslösheten, myndighetsväldet. Alltid någon annan. Aldrig de själva.
Första maj är självbedrägeriets nationaldag. Det är då de ansvariga klär ut sig till offer. Då de som hållit i budgetnycklarna poserar som utsatta, som om det var Ulf Kristersson som styrde landet när kronan sjönk, vårdköerna växte och brotten sköt i höjden.
Och som om inte detta skådespel vore nog, har det nu fått ett nytt, än sjukare inslag: judehatet.
I Malmö vajade Hizbollahflaggor. I Göteborg bars skyltar med budskap om att bojkotta judiska företag. I Stockholm hördes paroller där staten Israel likställdes med nazism. Det är exakt samma retorik som Europas högerextrema rörelser en gång använde – bara i ny förpackning, med röd banderoll.
Det här är inte längre klasskamp. Det är projektionsterapi för misslyckade ideologier.
Det som skulle vara arbetets dag har blivit ressentimentets dag. En karneval av hat mot de som lyckats, mot de som är annorlunda, mot en verklighet som inte längre passar in i den gamla vänsterns världsförklaring. En gång handlade Första maj om bättre löner, tryggare jobb, rimliga villkor. Nu handlar det om att någon annan alltid bär skulden: liberaler, direktörer, judar.
Och mitt i detta står ett parti som låtsas att inget hänt. De hör inte ropen. Ser inte flaggorna. Känner inte igen hatet när det kommer från fel håll.
Det är därför Första maj är mer än ett hyckleri. Det är en sinnessjukdom. En årlig psykos där verkligheten byts ut mot en föreställning, där ansvar förvandlas till martyrskap och där hatet får en frizon – bara det uttrycks med rätt färg på fanan.
Så länge Sverige tillåter detta spektakel att kalla sig solidaritet, kommer vi fortsätta marschera i fel riktning.
Text: Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.