Iran – det våldtagna landet
När iranska exiliranier firar i Stockholm och mullornas högkvarter exploderar i Isfahan, då handlar det inte om politik. Det handlar om frihet. Frihet från en regim som i över 1300 år har kvävt ett folk – först med svärd, sedan med slöja, alltid med tvång. Nu reser sig Iran. Och vi måste förstå varför.
Jag förstår varför iranier firar. Varje gång en revolutionsgardist faller, varje gång kvinnor kastar sina slöjor i lågorna, varje gång mullornas kontroll rämnar – då släpper bojorna. Ett folk reser sig ur skräckens ideologi. Och världen borde fatta vad det handlar om.
Iran är inte bara en diktatur. Det är ett land som våldtagits – gång på gång – av en ideologi det aldrig valde.
Det började på 600-talet. Då kom den arabiska expansionen. Inte med samtal, utan med svärd. Rashidun-kalifatet krossade Sassanidernas Persien. Tempel brändes. Präster dödades. Det persiska folket tvingades böja sig för islam – eller betala jizya, straffskatt för de otrogna. Många konverterade – inte i tro, utan för att överleva.
Det var inte upplysning. Det var religiös imperialism. En kulturell våldtäkt.
Och det fortsatte.
Shiaislam blev statsreligion under Safaviderna – inte av övertygelse, utan av strategi. En påtvingad tro för att särskilja sig från Osmanska riket. En ny kedja. Ett nytt fängelse.
Sen kom 1979. Mullorna. Khomeini. Den islamiska revolutionen som skulle befria – men som bara bytte en tyrann mot en annan. Slöjtvång. Könsapartheid. Moralpolis. Krigsbarn och bödelregim. HBT-personer som hängs i kranar. Kvinnor som pryglas för sitt hår. Barnsoldater som skickas att dö för imam Mahdi.
Allt detta i islams namn. Allt detta under teokratins kalla hand.
Så ja – Iran är ett våldtaget land. Först av araber, sedan av imamer. Islam kom inte som en välsignelse. Den kom som svärd, eld, tvång. Och det tvånget lever kvar. Mullorna är bara arvtagare till kaliferna.
Och låt oss vara tydliga: det här handlar inte om tro. Det handlar inte om hat mot muslimer. Det handlar om vad som händer när religion blir stat. När fromhet blir tvång. När en helig bok används som batong.
Ändå tiger Europa. Tittar bort. Köper olja. Och i Sverige? Här säger inte ens feministerna ett ord. De skriker om patriarkat – men inte om könsapartheid i Qom. De försvarar slöjan som val – medan iranska kvinnor riskerar livet för att slippa den. De ropar islamofobi – men aldrig sharia.
De väljer alltid islam före frihet. Så länge det inte är deras egen slöja som slår i marken.
Men det iranska folket har fått nog.
För varje kvinna som vägrar böja huvudet. För varje poet som trotsar censuren. För varje exiliranier som skriker ut sanningen på Sergels torg – så spricker fasaden. Inte för reform. För frigörelse.
Iran ska inte bli väst. Det ska bli fritt. Fritt från sharia. Fritt från mullor. Fritt från islams imperialism och arabisk teokrati. Iran ska bli Persien igen – inte som imperium, utan som idé. Ett land där tron är frivillig, tanken fri, och ingen längre behöver dö för en imam.
Så det finaste och bästa du kan göra som svensk – är att göra Irans sak till din.
Jag är extremt tacksam över att ni läser och delar mina texter. Vill ni stötta mig ännu mer så kan ni skaffa er en prenumeration på svenska Epoch Times: https://www.epochtimes.se/prenumerera
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
Text: Salle Roger