Jag ser min stad men jag känner inte igen den
Jag springer. Det är mitt sätt att tänka, eller kanske fly. Genom Pildammsparken, längs Ribersborgs strand, förbi gamla minnen i nya skepnader. Asfalten känns densamma under mina skor, men allting annat är förändrat. Det Malmö jag en gång kände, det Malmö jag sprang genom som ung känns långt borta.
Vid Möllevångstorget känner jag det tydligast. Skyltarna i butikernas fönster bär språk jag inte kan läsa. Orden jag hör runt omkring mig är främmande. Dofterna är inte längre barndomens, och blickarna möts inte. Det är inte en öppen stad längre, det är en uppdelad stad.
Parallella samhällen, egna regler, egna normer. Och mitt i det, vi som inte längre känner oss hemma.
Jag ser platser där människor en gång möttes och kände samhörighet. Nu ser jag murar av tystnad, parallella liv, olika världar. Och jag undrar: var det någon som valde det här? Vem tryckte på knappen och sa att det gamla Sverige kunde offras.
Jag vet att tiden inte går att spola tillbaka. Men sorgen sitter som en sten i bröstet. För varje steg jag tar minns jag något som gått förlorat. Och ibland känns det som att slaget redan är förlorat, att ingen längre vågar säga det högt.
Men jag springer vidare. För att minnas. För att förstå. För att inte ge upp, trots allt.
Text: Per Ramhorn från meta