Jag vill tacka för alla lyckönskningar som nått mig och min fru sedan vi gifte oss för lite drygt en vecka sedan. Vi hade ett underbart bröllop, med en på det hela taget fantastisk blandning av människor. Bland de nära 500 närvarande fanns miljöpartister och sossar, Nato-motståndare och kristdemokrater, libertarianer och stockkonservativa, katoliker och pingstvänner, homosexuella och straighta, hårdrockare och syntare, konstnärer och golfare, kostymnissar och ställningsbyggare, unga och gamla, nära släktingar och ytligt bekanta.
Och en massa Sverigevänner, förstås.
Femhundra individer med alldeles egna, personliga intressen och erfarenheter, kunskaper och talanger, fel och brister. Personligen formligen älskar jag den sortens tillställningar. Det uppstår en dynamik som får alla att känna sig välkomna, vara sig själva och släppa loss.
Vi gjorde det på vårt sätt.
Tyvärr har vi ännu inte riktigt hunnit landa i vårt nya liv som äkta makar. Dels har vi båda arbeten att sköta, dels har vi haft att – både mentalt och praktiskt – hantera efterspelet till vårt tämligen unika bröllopskoncept. (Det var alltså ett bröllop, inte ett valmöte. Det känns angeläget, om än märkligt, att förtydliga.) Först högdragna kommentarer om klädsel, mat och dryck. Sedan skadeglad rapportering om ett par överförfriskade herrar som hamnade i nattligt bråk. Slutligen – och det som faktiskt gör mig bedrövad – uppmärksamheten kring den medföljande respektive som av allt att döma har tydlig koppling till den kriminella MC-miljön. Det var inte riktigt så vi hade tänkt oss vår första vecka som man och hustru.
Jag har redan i andra sammanhang kommenterat det senare, och har egentligen ingenting nytt att tillägga i det avseendet. Det har ställts fullt rimliga frågor, och jag har svarat efter förmåga. Till den som tvärsäkert och triumfatoriskt hävdar att jag ägnar mig åt efterhandskonstruktioner vill jag säga att det faller på sin egen orimlighet att jag, efter 30 år i politiken, skulle chansa och hoppas att ingen noterade den här personen. Det finns förvisso många som tycker att jag är allmänt korkad – och det kanske jag är – men så korkad är jag åtminstone inte så att jag inte förstår dels det olämpliga med en sådan gäst, dels vilka skriverier det skulle innebära.
Men, man tror som man vill.
När det gäller gåsleversmaskande åsiktsluggars synpunkter på klädsel, mat och dryck, så var dessa naturligtvis helt väntade. Allt annat vore en besvikelse. Att tabloidpressens expert ansåg att billigt lådvin passar bättre för karaoke än bröllop var, lustigt nog, precis huvudet på spiken. Utgångspunkten var just karaoke och dans. Inte ett vin till porcherade vaktelfötter som serveras av bister man i lustig hatt.
Men, ha så trevligt på Nobelfesten! Har ni tur så är gästlistan noggrant kollad så det inte slinker in några islamister, iranier, ryssar, antisemiter eller krigshetsare…
Som sagt, vi gjorde det på vårt sätt. Och trots smolk i glädjebägaren är jag nu en lyckligt gift, äkta man till en underbar hustru.
Återigen tack för alla lyckönskningar och glada tillrop.
Jimmie