Kalla fakta – utan bevis, med känslor o svall
Ett år efter att TV4:s ”Kalla fakta” försökte övertyga svenska folket om att SD driver en trollfabrik, slår Aftonbladets Emil Nordfjell fast att ”Åkessons gäng tillåts fortsätta hata anonymt”. Det är en stor anklagelse – byggd på små saker: memer från dockfilmer, aktivitet på kontorstid och att två riksdagsledamöter har konton på sociala medier. Det som kallas granskning är i själva verket en berättelse utan bevis – men med gott om känslor, antydningar och selektiv moral. TV4:s Kalla fakta påstod att SD:s kommunikationsavdelning systematiskt använder fejkkonton för att sprida hat och manipulera det offentliga samtalet – men lyckades aldrig visa några bevis för det.
Förra veckan belönades granskningen med en Guldspade. Det var dock inte journalistikens svar på Watergate – snarare en Netflix-dramaturgi med tveksam källa, suggestiv musik och uteblivna belägg.
Den centrala anklagelsen – att SD driver en organiserad apparat för anonym påverkan – hänger fortfarande i luften utan stödjande fakta. Ingen IP-data. Inga backend-kopplingar. Inga inloggningsloggar. Bara indicier. Och ett intervjuoffer i ett garage.
Den person som TV4 intervjuar i ett garage presenteras som visselblåsare. Vad man inte nämner är att han blev avskedad från Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning och senare tvingades lämna partiet efter tveksamma affärer. Hans trovärdighet lämnas orörd – men borde ha varit första frågan för varje redaktion med självrespekt.
Memer, konton och kontorstid – bevisen som uteblev
Vad bygger man då sin berättelse på? Att vissa konton är aktiva på dagtid. Att tonen är raljant. Att Tobias Andersson och Ludvig Aspling har konton på sociala medier. Det är närmast komiskt. Nästa avslöjande kanske blir att Ebba Busch har LinkedIn eller att Nooshi Dadgostar använt Instagram-filter.
I ett särskilt bisarrt inslag lyfter TV4 en bild ur Team America: World Police – en dockfilmskomedi från 2004 – som exempel på hat. En mem. En satirisk skärmdump. En karikatyr. Men i Kalla faktas berättelse blev det ett bevis för systematisk påverkan. När man måste låtsas att en dockfilm är samhällsfarlig propaganda, då har man slut på argument.
Samtidigt på Sveavägen 68…
Medan Kalla fakta bygger berättelser av luft, står en annan trollfabrik fullt belyst – och obekriven. Socialdemokraternas AIP Media, med kontor i partihögkvarteret, driver opinionssidor på sociala medier där satir och hån mot Tidöpartierna är standard. Transparens? Noll.
2018 avslöjade dessutom Aftonbladet att S-anställda drev anonyma konton för att smutskasta motståndare. De erkände själva. Medieintresset? Minimalt.
Och långt före allt detta agerade Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion under radarn. I en numera bortglömd mejlskandal skickade han, tillsammans med en kollega, ut mejl där det påstods att Moderaternas partiledare var pedofil – anonymt, iscensatt för att framstå som något annat. Det var ingen engångsföreteelse. Det var skolbokstrollande – innan ordet trollfabrik ens fått fäste.
Tragikomik, inte trollfabrik
Det mest parodiska i hela affären är att Kalla faktas så kallade avslöjanden i praktiken består av detta: att politiker har internet. Att folk gillar dem. Att någon postat en satirbild på dagtid. Det här är inte grävande journalistik. Det är löst skrapande i ytan – med fingerspetsarna.
När man saknar bevis – bygg en berättelse
Att granska makten är journalistikens uppgift. Men det kräver belägg, stringens och en vilja att hålla samma måttstock – oavsett vem som granskas. Kalla fakta valde i stället att klippa ihop känslor, antydningar och en garageintervju till ett färdigt narrativ.
Vill man granska SD – gör det. Men gör det med fakta. Inte fiction.
För när journalistiken börjar använda samma metoder som den säger sig avslöja – då är det inte trollfabrikerna som är hotet mot demokratin.
Då är det journalistiken själv.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.