Manipulerade eller självständiga? Hur medierna ser på kvinnors politiska val
ETC:s artikel om kvinnors roll i högerextrema rörelser presenterar en intressant men förenklad och vinklad bild av ett komplext fenomen Den försöker besvara frågan varför kvinnor ansluter sig till rörelser som, enligt artikelförfattaren, ”hatar dem”. Problemet är att analysen i sig utgår från en rad förutfattade meningar och selektivt urval av exempel för att bekräfta en tes snarare än att förstå verkligheten i sin fulla bredd.
Ensidigt urval och bristande nyansering
Artikeln bygger i stor utsträckning på Lois Shearings bok ”Pink-pilled – Women and the far right” och fokuserar enbart på högerextremism. Men om målet är att förstå varför kvinnor ansluter sig till extrema rörelser, varför lyfter inte artikeln fram vänsterextrema kvinnors engagemang? Historiskt har kvinnor spelat centrala roller i revolutionära vänsterrörelser, från Baader-Meinhofligan till Antifa och radikala feministiska grupper. I Sverige finns flera exempel, såsom My Vingren och Kajsa Ekis Ekman, som haft kopplingar till våldsromantiska vänstermiljöer. Ekis Ekman har exempelvis umgåtts med Joel Bjurströmer Almgren, en vänsterextremist som dömts för grova våldsbrott. Även Gudrun Schyman har en bakgrund i extremvänstern under sin tid i Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna), där hon försvarade diktaturer. Internationellt har Angela Davis varit en ikon inom den radikala vänstern, med kopplingar till Black Panthers och stöd för totalitära regimer. Genom att ignorera detta perspektiv får läsaren intrycket att kvinnors radikalisering enbart är ett högerproblem, vilket är en intellektuell snedvridning. Varför är det ingen som frågar varför dessa kvinnor är med?
Kvinnor som manipulerade offer eller irrationella aktörer
Artikeln hävdar att kvinnor dras till högerextremismen på grund av irrationella rädslor – oro för sexuellt våld, moderskapets bördor eller en reaktion på modern feminism. Det antyds att dessa kvinnor vilseletts av influencers och algoritmer snarare än att de gör ett medvetet politiskt val. Detta är en motsägelsefull analys. Å ena sidan hävdas att vi måste se kvinnor som fullvärdiga, självständiga aktörer som kan ”skada, hata och förändras”, men samtidigt förminskar texten deras val genom att framställa dem som manipulerade och förförda av högerextrem propaganda. Om nu högerkvinnor anses ha en irrationell rädsla för att bli våldtagna, varför skriver vänsterkvinnor om mäns våld mot kvinnor? Är deras rädsla rationell, och i så fall hur? Är det bara vissa former av rädsla som är legitima beroende på vem som uttrycker den?
Förenklade orsaksförklaringar och populistiskt språkbruk
Att hävda att ”fascistiska kvinnor är sexiga” och att högerextrema rörelser lockar incels genom vackra kvinnliga influencers är ett sensationalistiskt påstående. Men vem är det egentligen som gör den bedömningen? Är det högerextrema män, eller är det snarare vänsterkvinnor själva som projicerar en bild av sina politiska motståndare? Om vänsterkvinnor anser att högerkvinnor är sexiga, hur bedömer de detta? Är det en objektiv analys, eller ett uttryck för ett eget intresse att skapa en motsägelsefull narrativ om högern? Genom att betona kvinnors utseende och algoritmstyrda radikalisering reducerar artikeln en ideologisk rörelse till ytliga och kommersiella mekanismer. Det gör det lätt att avfärda dessa kvinnor som opportunister snarare än att försöka förstå deras ideologiska drivkrafter. En seriös analys hade istället undersökt varför kvinnor attraheras av nationalism, konservativa värden eller en skepticism mot vissa aspekter av modern liberalism.
Politisk instrumentalisering av kvinnors radikalisering
Artikeln använder kvinnors deltagande i högerextrema rörelser som ett verktyg för att bekräfta en redan etablerad narrativ – att extremhögern är irrationell, misogyn och farlig. Däremot saknas en djupare analys av varför konservativa idéer – inklusive nationalism, invandringskritik och kritik av genusideologi – vinner mark hos kvinnor. Att kalla detta för en irrationell reaktion på ”transpropaganda” eller ”moderskapets bördor” är en förenkling som inte tar kvinnors egna ideologiska skäl på allvar.
ETC:s artikel misslyckas med att ge en nyanserad bild av kvinnors roll inom extremism. Den lider av selektivt urval, en undermålig förståelse för kvinnors politiska övertygelser och en tendens att reducera deras val till manipulation och yttre påverkan. Om vi verkligen ska betrakta kvinnor som självständiga aktörer, måste vi också acceptera att vissa kvinnor – precis som män – aktivt stödja annan politik än vänsterpolitik av övertygelse, inte enbart av okunskap eller yttre påtryckningar. Att analysera extremism kräver mer än ideologiskt färgad retorik – det kräver en ärlig vilja att förstå komplexiteten i människors politiska vägval, även när de inte passar in i den egna världsbilden.
Om kvinnor verkligen ska betraktas som självständiga aktörer, borde det gälla oavsett deras politiska övertygelse. Att avfärda högerkvinnor som manipulerade eller irrationella, medan vänsterkvinnor ses som rationella och upplysta, är en förenklad och nedlåtande syn som snarare avslöjar ideologiska fördomar än ger en ärlig analys av varför kvinnor väljer olika politiska vägar.
Att ETC publicerar denna ensidiga analys är också ett bevis på hur medier i Sverige är politiska. De är aldrig neutrala, och detta påverkar inte bara hur extremism skildras, utan även vilka frågor som får ställas och vilka ideologiska narrativ som ges legitimitet. När journalistik reduceras till ett verktyg för att bekräfta en förutbestämd världsbild, snarare än att utforska och förstå olika perspektiv, riskerar vi att tappa något avgörande: den intellektuella ärligheten. I ett samhälle där vissa idéer systematiskt misstänkliggörs medan andra skyddas från granskning, blir den offentliga debatten inte längre fri – den blir styrd.
Text: Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe.
Det görs enklast via Swish: 073-5467565