Anders Lindberg: Är det vi som är problemet?
Anders Lindbergs text i Aftonbladet är ett skolexempel på den moraliska teater som tidningens ledarsida byggt sin självbild kring: en text som ser ut som en varning men i själva verket är ett politiskt försvarstal. Han utgår från Anna-Karin Hatts avgång, men syftet är tydligt – att utmåla högern som roten till allt hat och all polarisering i svensk politik.
Lindberg använder en personlig ton för att ge intryck av allvar och eftertanke, men berättelsen är färdig innan den börjar. Han hävdar att ”den rådande vinden” i det politiska hatet blåser från extremhögern och beskriver hoten mot kvinnliga politiker som ett ensidigt resultat av högerns retorik. Det låter fint, men det är helt enkelt inte sant.
Vad Lindberg inte nämner är att samma man som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren och planerade att döda Annie Lööf – också hade Jimmie Åkesson på sin lista. Det spräcker hans tes om hatets riktning. Det handlar inte om ideologi, utan om våldsamma människor som drivs av sitt eget mörker. Men den insikten skulle göra texten oanvändbar som opinionsvapen.
Han radar upp exempel: TV4:s ”trollfabrik”, ETC:s påståenden om Svenskt Näringsliv, Maktbarometern – allt ska visa att högern sprider hat i industriell skala. Men varje exempel är politiskt färgat, ifrågasatt eller direkt motsagt av fakta. För Lindberg spelar det ingen roll. Poängen är att hålla liv i bilden av ett land där vänstern är hotad och högern hotet.
Det räcker att följa Socialdemokraterna på X för att se hur koordinerade de själva är. Mer eller mindre identiska inlägg publiceras samtidigt från flera konton – enformiga budskap med tydligt kampanjmönster. Enligt trovärdig grävande journalistik och IT-forensiska analyser är detta i praktiken bevis på en socialdemokratisk trollfabrik.
Och man behöver inte leta länge för att hitta samma mönster i Aftonbladet. Titta bara på deras behandling av Ebba Busch. Sida upp och sida ner av drevjournalistik: ”Ebba Busch ljuger”, ”Ebba Busch är farlig”, ”Kastrera, skjut och straffa med Busch”. Samma formuleringar, samma vinklar, publicerade med jämna mellanrum av samma skribenter. Ledarskribenten Lina Stenberg har ensam producerat ett dussintal texter med identiskt tema, där budskapet är lika genomskinligt som det är samordnat: smutskasta Busch, vecka efter vecka. Det är inte oberoende publicistik – det är en redaktionell kampanj. Ett hatprojekt mot en enskild kvinna som råkar stå på fel sida ideologiskt.
När Anders Lindberg talar om hat och hot borde han därför börja hemma. Aftonbladets ledarsida har i flera år fungerat som en av Sveriges mest konsekventa leverantörer av personangrepp, misstänkliggöranden och moraliska fördömanden mot sina politiska motståndare. Den dagliga smörjningen av drevmaskinen mot Ebba Busch är det tydligaste beviset på att hatet inte är en fråga om höger eller vänster – utan om makt, kontroll och arrogans.
Han talar om ”rådande vind”, men det är han själv och hans redaktion som blåst upp mycket av stormen. När svenska medier i åratal beskrivit en fjärdedel av väljarkåren som ett hot mot demokratin, är det inte konstigt att samtalet ruttnar. Den verkliga fegheten i svensk offentlighet är inte att man inte vågar prata om hat – utan att man inte vågar prata om sitt eget ansvar för det.
Samma människor som i över trettio år stämplat oliktänkande som nazister och rasister, som drivit drev tills folk förlorat jobb, familj och vänner – kräver nu ”god ton”. Det finns knappt ord för det hyckleriet.
Och när Lindberg talar om hatet i gatans politik tiger han om de uppenbara övergreppen från den sida han själv sympatiserar med. I över två år har Palestinaaktivister skrikit, hatat, hotat, spottat, misshandlat journalister och slagit sönder utrustning – ofta med polisen som passiv åskådare. Det finns dussintals dokumenterade fall, men inte ett ord från Aftonbladet om den antisemitism, intolerans och våldskultur som vuxit fram mitt i de rörelser Lindberg försvarar. Det är ett hån mot varje journalist som fått känna på hatet på riktigt.
Ett lysande bevis på hur den här dubbelmoralen ser ut i praktiken är Annika Strandhäll. När propalestinska aktivister står utanför riksdagen och skriker slagord om intifada och död åt Israel kallar hon det ”folkets röst”. Men när en borgerlig politiker kritiserar tonen i debatten talar hon plötsligt om hot, hat och feghet. Samma person som försvarar aggressiva massprotester mot politiker utanför parlamentet – fördömer sedan sina meningsmotståndare för att de inte fördömer nog. Det är inte bara ett dubbelt budskap, det är ren cynism. Strandhäll är inte ett undantag – hon är själva mallen för den svenska vänsterns självbedrägeri.
Det var heller inte första gången kopplingar mellan Socialdemokraternas kampanjmaskineri och hatkampanjer avslöjats. Redan 2006 briserade den så kallade mejlskandalen, där anonyma förtalsmejl skickades ut mot bland andra Fredrik Reinfeldt. Enligt både Aftonbladet och Expressen arbetade Anders Lindberg då nära Mats Lindström, den man som senare erkände sig bakom mejlen. Lindberg tog tjänstledigt från sitt arbete på partihögkvarteret på Sveavägen 68 efter att själv ha pekats ut som misstänkt, även om han förnekade inblandning.
Lindberg fick lämna Sveavägen 68 men landade mjukt – på Aftonbladets ledarredaktion. En redaktion som styrs och kontrolleras av LO, det vill säga socialdemokratin. Samma maktstruktur, samma ideologiska lojalitet, samma skyddsnät. Så ser det ut när makten skyddar sina egna.
Kort sagt: Lindberg klagar på polariseringen men lever av den. Han talar om anständighet men försvarar människor som normaliserat extremism. Och han varnar för våldets retorik – medan han själv odlar myten om att det bara blåser från ett håll. Det är därför svensk debatt står stilla: för att de som ropar efter respekt vägrar se sig själva i spegeln.
När Anders Lindberg skriver att valrörelsen ”kan bli som att dansa på en vulkan” är det svårt att avgöra om han varnar för ett utbrott – eller om han står där själv, med fötterna i lavan, och tror att det är någon annans vulkan.
Frågan är därför inte om vinden blåser från höger. Frågan är när Lindberg själv ska landa på marken, titta sig omkring och ställa sig den mest grundläggande frågan en journalist borde kunna formulera: Are we the baddies?
Text – Roger Salle
Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe.
Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
