Från ord till mord: vägen fanatikerna alltid går
Politiker och journalister blir nu överfallna på gatorna i Sverige. I USA har en politisk debattör skjutits. Det är frestande att se dessa händelser som isolerade tillbud, men det vore ett misstag. Tillsammans visar de på ett större mönster: en växande politisk våldskultur där hotet mot yttrandefrihet och demokrati inte längre är teoretiskt, utan högst konkret.
Woke, vänstern och islamismen har funnit varandra i sitt hat mot väst. Det kan tyckas som en märklig allians, men den förenas av samma drivkraft: viljan att riva ned. De vänder sig mot västerländska institutioner, värderingar och traditioner, inte för att ersätta dem med något bättre, utan för att tillfredsställa en känsla av ressentiment – ett agg mot allt som inte låter sig kontrolleras av deras ideologi.
Och det här är inte början. Vi befinner oss redan långt inne i en utveckling där våldet blivit en accepterad metod. Den som tror att hoten stannar vid glåpord, trakasserier eller vandalism bedrar sig själv. Nästa steg är alltid grövre. Vi har sett det förr: i revolutionens skugga, i terrorns spår, i varje samhälle där fanatiker lyckats övertyga sig själva om sin rättfärdighet. Först tystas oliktänkande, sedan attackeras de – och till slut mördas de.
Det mest cyniska är inte handlingarna i sig, utan sättet de rättfärdigas. Förövarna placerar sig själva på den påstått ”rätta sidan av historien”. De gör anspråk på moralisk överlägsenhet och betraktar allt motstånd som illegitimt. För att upprätthålla sin egen godhetsbild är de beredda att vrida och vända på lag, etik, moral och rättvisa tills orden förlorar sin mening.
Samtidigt ser vi en medieoffentlighet som i bästa fall förminskar problemen, i värsta fall väljer tystnad. Den tystnaden är inte neutral – den är ett ställningstagande. När överfall på politiker ursäktas, när trakasserier mot journalister relativiseras, när ideologiskt våld möts med förståelse snarare än fördömande, då förskjuts gränserna för vad som är tillåtet. Varje gång det sker flyttas normaliteten en bit till.
På många sätt är det redan för sent. När en ung kvinna mördas på en buss och medierna väljer tystnad, då har alla redan förlorat. För då handlar det inte längre bara om förövarens våld, utan om ett samhälle som slutat försvara sina egna principer. Ett samhälle som lärt sig blunda, och där blundandet blivit en dygd.
Frågan är om vi orkar se detta för vad det är, eller om vi ännu en gång väljer bekvämligheten framför sanningen. Historien har redan visat vad som väntar när hatet tillåts växa och våldet ursäktas. Vi borde ha lärt oss – men kanske är det just där tragedin ligger: att vi aldrig lär oss.
Text: Roger Salle
Jag är extremt tacksam över att du läser och delar mina texter. Om du vill ge mig en kopp kaffe så tas den tacksamt emot. Enklast är via swish 0735467565.
