Hatet mot SD har förgiftat demokratin och Socialdemokraterna försöker nu skriva om historien
Det politiska samtalet i Sverige har fastnat i en moralisk återvändsgränd. Partierna hatar hellre varandra än de löser något, och Socialdemokraterna försöker nu skriva om historien. Men priset för allt detta självbedrägeri betalar medborgarna själva.
Det är som att se ett land spela schack med ryggen mot brädet. Alla har backat in sig i varsitt hörn. Ingen kan röra sig utan att förlora ansiktet. Det politiska klimatet i Sverige är inte längre byggt på idéer eller värderingar, utan på vem som ogillar vem mest.
Socialdemokraterna försöker nu skriva om historien – om Nato, om migrationen, om brottsligheten och nu även om kärnkraften. I dag talar de som om de alltid varit öppna för kärnkraft, som om den plötsligt är en naturlig del av svensk energiförsörjning. Samma parti som hånfullt sa “ingen kärnkraft” har nu gjort en helomvändning, inte av övertygelse, utan av ren politisk överlevnadsinstinkt. Det är kappvänderi och populism i sin renaste form.
De gör samma sak på område efter område. När sanningen till slut hann ikapp dem, bytte de bara språk. Inget ansvar, ingen ursäkt – bara ny retorik.
Men skulden är bredare än så. Moderaterna och de borgerliga partierna sitter fast i samma fälla. De vill driva en stram migrationspolitik och tala klarspråk om rättsstaten, men vågar inte göra det utan att samtidigt be om ursäkt för att Sverigedemokraterna tycker likadant. De är rädda för att associeras, för att kallas “blåbruna”, för att bli nästa mål i den moralindustri som vuxit fram i svensk offentlighet.
Medierna har spelat sin roll väl. I över tre decennier har de byggt upp SD-hatet som en sorts moralisk valuta – en biljett in till de fina rummen. Att “ta avstånd” har blivit ett yrkeskrav. Det är tryggt att hata; det kräver inget mod, bara lojalitet mot narrativet. Den som ifrågasätter riskerar att brännmärkas, inte för vad han säger, utan för vem han råkar dela en åsikt med.
Resultatet är ett land som inte längre kan tala med sig självt. En politisk kultur där sanningen måste filtreras genom partilinjer och symboliska lojaliteter. Där vissa ord inte får sägas, vissa problem inte får beskrivas, och vissa slutsatser inte får dras – trots att verkligheten skriker dem i ansiktet på oss varje dag.
Det här är inte längre en strid mellan höger och vänster. Det är en strid mellan dem som vågar se verkligheten och dem som försöker skriva om den. När varje politisk fråga reduceras till en lojalitetstest gentemot den för stunden rådande värdegrunden som Aftonbladet, Socialdemokraterna och Expo dikterat, blir politiken paralyserad. Det är inte konstigt att misstron växer.
Förlorarna är inte partierna. Det är medborgarna – de som ser brotten, otryggheten, vårdköerna och skolornas förfall. De som betalar priset för att politikerna hellre räddar sitt anseende än sitt land. SD-hatet har inte bara gjort svensk politik giftig. Det har gjort den omöjlig.
Svensk politik måste växa upp. SVT:s partiledardebatt gav oss en fingervisning om hur valet kommer att bli: samma gamla cirkel av anklagelser, samma låtsasförvåning över väljarnas misstro. Lägg till Hamasvurmarnas gap och skrik, och de utomparlamentariska grupper som tar sig rätten att dominera det offentliga rummet – och bilden blir komplett. Ett land som tappat greppet om både verkligheten och värdigheten.
Text:Roger Salle
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en portion korvstroganoff. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.
