Leo Vene, jag är trött på din typ av opinionsbildning.
Eller rättare sagt: aktivism maskerad som opinionsjournalistik. I din senaste kolumn i Dagens ETC försöker du med darr på läppen få oss att tro att Sverige är på väg att bli någon slags McCarthyistisk polisstat. Du använder ord som ”förföljelse”, ”censur” och ”antisocial dominansbeteende” som om det vore regeringen som burar in folk för att de tycker fel. Men det är inte åsikter som möter motstånd – det är våldsamt, asocialt och direkt brottsligt beteende.
Säg som det är, Leo. De aktivister du försvarar har inte fredligt bara stått med plakat och delat ut flygblad. De har blockerat vägar, trakasserat förbipasserande, misshandlat journalister och förstört kamerautrustning. Det är inte spekulation – det är belagt bortom rimligt tvivel. De har attackerat ministrar, stört ordningen i plenisalen, de har stört statsministern.
Det handlar inte om vad de tycker, utan om vad de gör.
Det är inte Carl-Oskar Bohlin som har tappat greppet om demokratin – det är du, som kallar upplopp för protester och övergrepp för civilkurage.
Och vad är det du egentligen försöker insinuera? Att en pappa som sörjer sin dotter i direktsändning ska acceptera att skrikande aktivister försöker överrösta hans sorg för att de vill föra fram sin agenda? Det du kallar ”olyckligt sammanträffande” var ett medvetet val. Aktivisterna visste precis vad de gjorde. Och det gör du också.
Vi måste kunna diskutera Israels agerande i Gaza – det är en del av det demokratiska samtalet. Men den som gör det med knytnävarna har klivit utanför demokratins ram. Och vi måste också tala klarspråk om Hamas – en terrororganisation som gång på gång ljuger och manipulerar. Senast tvingades de justera sina siffror över döda i Gaza med flera tusen. Det är inte bara statistik. Det är cynisk propaganda med syfte att förvandla offer till vapen i informationskriget.
Du menar att det är obehagligt när en minister markerar mot detta. Jag säger tvärtom: det vore obehagligt om han inte gjorde det. Det är inte att hota yttrandefriheten att säga ifrån mot våld och asocialt beteende. Det är att försvara den. Yttrandefrihet är inte rätten att slå en journalist för att du inte gillar hennes mikrofon.
Du drar paralleller till USA. Till McCarthy. Till auktoritära regimer. Du talar om ”fel åsikter” som om Sverige är en diktatur i vardande. Men det du egentligen gör är att kasta en skugga av martyrskap över människor som helt medvetet bryter mot lag och ordning – inte för att de måste, utan för att de vill. Det är inte mod. Det är inte motstånd. Det är skådespel. Och du applåderar från läktaren.
Vi har sett den här retoriken förut. Från extremhögern när de skyddar sina våldsamma ytterkanter. Nu ser vi den från dig – när du försöker rationalisera vänsterextremas övergrepp. Det är samma logik, olika färg.
Sverige behöver ett levande, brett och högljutt samtal om Gaza. Om Israel. Om yttrandefrihet. Men vi behöver inte fler opinionsbildare som förväxlar aktivism med publicistik, våld med idealism och sanning med propaganda.
Så nästa gång du sätter dig vid tangentbordet, Leo, försök minnas: en fri press bygger på heder, inte på att du skyddar dina politiska allierade från konsekvenserna av sina handlingar.
Vi gör inte så i Sverige. Och du borde veta bättre.
Text: Salle
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565