Journalistikens svek: När aktivismen ersatte sanningen

Det finns ett ögonblick som sammanfattar den svenska journalistikens förfall bättre än något annat. Det var vid presskonferensen där Northvolts vd tillkännagav konkursen. Några journalister i rummet hade tårar i ögonen. Det var inte en företagsledare som förlorat miljarder, inte en politiker som förlorat sitt anseende – det var journalister. Journalister som så djupt investerat sig själva i det politiska projektet att de inte längre kunde skilja sitt uppdrag från sin tro.

Det är en bild av en journalistkår som inte längre rapporterar, utan deltar. Som inte längre granskar makten, utan istället agerar dess språkrör. Och som, när verkligheten slutligen kommer ikapp, inte förmår göra det minsta anspråk på självrannsakan.

Northvolt – symbolen för en fantasivärld

Northvolt var ett drömprojekt. Det skulle bli en symbol för den gröna omställningen, ett bevis på att Sverige kunde leda världen mot en hållbar framtid. Journalister rapporterade okritiskt om varje nytt miljardstöd, varje optimistiskt uttalande från bolaget, varje politiskt utspel som lovade fler jobb och en grön industriell revolution.

Ingen ifrågasatte affärsmodellen. Ingen granskade riskerna. Och framför allt: ingen rapporterade om de röster som varnade för att det hela var en ekonomisk och logistisk mardröm. De få som vågade lyfta kritiska frågor anklagades snabbt för att vara motståndare till klimatkampen, och i vissa fall till och med ”högerextrema”.

Så när konkursen kom var det chockartat. För allmänheten, som matats med sagor om den gröna framtiden. För politikerna, som byggt sin trovärdighet på att detta skulle bli en framgång. Och för journalisterna, som trodde att deras uppgift var att leda, snarare än att rapportera.

Migrationspolitiken – lögnen som blev en sanning

Men det är inte första gången journalistkåren svikit sitt uppdrag. Migrationsfrågan är kanske det tydligaste exemplet på hur journalistik i Sverige gått från att vara en samhällsgranskande kraft till att bli en ideologisk megafon.

Under årtionden har svensk media vägrat att diskutera konsekvenserna av den massinvandring som landet genomgått. Kritiska röster har tystats, fakta har undanhållits, och en alternativ verklighet har skapats – där invandringen påståtts vara en odelad ekonomisk vinst, där kriminalitet och segregation ansetts vara resultatet av ”socioekonomiska faktorer”, och där de som ifrågasatt narrativet har stämplats som främlingsfientliga.

När brottsligheten ökade, viftades det bort som skrämselpropaganda. När polis och myndigheter slog larm om parallellsamhällen, avfärdades det som högerpopulism. När svenska förorter blev skådeplatser för sprängningar och gängkrig, skrevs analyser om att ”Sverige är tryggare än någonsin”.

Och nu, när verkligheten inte längre går att dölja, sker samma sak som i Northvolt-debaclet: journalisterna är oförmögna att hantera det. Ingen erkänner att de haft fel. Ingen ställer de frågor som borde ställas.

Men vad händer när en journalistkår så länge har vägrat att granska politiken, och istället agerat som dess PR-avdelning? Jo, det som händer är att Sverige hamnar i den situation vi är i nu.

Brottsligheten – från mörkning till panik

Om journalistkåren verkligen varit en granskande kraft hade vi idag haft en annan debatt om brottsligheten. Vi hade redan för tio, femton år sedan haft en öppen och ärlig diskussion om hur den ökade invandringen förändrat Sveriges kriminalitet. Vi hade lyssnat på polisen när de sa att kriminella nätverk etablerade sig i svenska förorter, istället för att avfärda det som rasistisk propaganda.

Men istället valde svenska journalister att förneka, relativisera och undvika ämnet. De som vågade tala klarspråk fick sina karriärer förstörda – samtidigt som det svenska folket förlorade det viktigaste ett samhälle kan ha: en gemensam förståelse av verkligheten.

Och nu, när verkligheten är omöjlig att ignorera, råder plötsligt panik. Nu rapporterar medierna om gängkrig, hedersvåld och bidragsfusk – men alltid som om det vore något helt nytt. Som om det bara plötsligt uppstod ur tomma intet.

Det är en skam.




De som vågade – och som fick rätt

Samtidigt fanns det några få som vågade ställa de frågor som de stora medierna vägrade att ta i. Dessa återfanns ofta inom det så kallade alternativmedierna, där journalister och skribenter rapporterade om de problem som etablerade medier valde att ignorera.

De granskade Northvolts svaga affärsmodell när andra applåderade miljardrullningen. De varnade för den dysfunktionella migrationspolitiken när övrig media hävdade att Sverige skulle tjäna på invandringen. De rapporterade om den växande brottsligheten när Public Service förklarade att det handlade om ”upplevd otrygghet”.

De blev hånade, stämplade och censurerade. Men nu har de fått rätt.

Trots det hörs inga ursäkter från de stora redaktionerna. Ingen självkritik, ingen analys av varför de misslyckades med sitt uppdrag. Istället vänder de kappan efter vinden och låtsas som att de alltid rapporterat ärligt.

Svensk journalistik måste hitta sin botten

Svensk journalistik befinner sig i en kris – men det är inte en kris av yttre hot, politiskt tryck eller ekonomiska problem. Det är en kris av förtroende, av moral, av identitet. En journalistkår som inte längre ser sitt uppdrag som att beskriva verkligheten, utan att förändra den, har förlorat sitt existensberättigande.



Det behövs en nollpunkt. En självrannsakan. En insikt om att journalistikens uppgift aldrig var att leda politiken, aldrig var att delta i aktivism, aldrig var att stämpla meningsmotståndare.

Den var, och är, att rapportera sanningen. Hur obekväm den än må vara.

Om inte svensk journalistik hittar tillbaka till sitt sanna uppdrag, då är det inte bara den som dör – utan också det förtroende som krävs för en fungerande demokrati.

Text: Roger Salle

Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565