När sanningen blir fiende – svensk mediebevakning, Gaza och Ebba Busch
Hamas som nyhetsbyrå – det låter absurt. Men i svensk debatt är det fullt rimligt, så länge siffrorna kan användas för att angripa rätt politiker. Och just nu är ”rätt politiker” Ebba Busch.
I Aftonbladets senaste ledartext lutar sig Zina Al-Dewany på dödssiffror från Gazas ”hälsomyndighet” – alltså en Hamas-styrd apparat – och påstår att Israel belönas för folkmord. Det är samma siffror som återkommer i Hamas propaganda, samma narrativ som gör Israel till ensam förövare och Hamas till irrelevant bakgrundsbrus.
Läser man texten noggrant framträder ett mönster: Först slås Hamas siffror fast som obestridliga fakta. Sedan kryddas det med ord som ”massvält” och ”etnisk rensning”, för att därefter placera Ebba Busch i rollen som medskyldig till barnamord. Ingen diskussion om källornas trovärdighet. Ingen analys av stridssituationer, ansvarsförhållanden eller internationell rätt. Bara känsla. Bara skuld.
Det är inte döden i sig som utnyttjas – det är bilden av döden. Den kapas, tvättas från sammanhang, och återuppstår som moraliskt vapen i svensk opinionsbildning. Ett barn dör tragiskt i ett krig – och svensk vänster använder det inte för att förstå konflikten, utan för att likställa Ebba Busch med en krypskytt.
Det är sorgporrens mest perverterade stadium: när ett dött barn förlorar sin mänsklighet och förvandlas till rekvisita i en ledartext. Inga frågor ställs. Ingen kontext ges. Bara en bild – noga utvald för att tysta, skrämma och skuldbelägga.
Sorgporrens maskineri måste hållas i gång. Och oljan i maskinen är tårar, skuld och död. Alla bilder – hur fabricerade, iscensatta eller ryckta ur sin helhet de än är – måste användas. Inte mot Hamas. Inte mot islamismen som medvetet offrar sin egen befolkning. Nej, målet är alltid samma: Tidöregeringen.
Därför krävs inga bevis. Det räcker med ett påstående om krypskyttar. Det räcker med en bild. En siffra. Ett namn. Ingen militäranalys, ingen verifiering, inga satellitbilder, inget ansvar. Det viktiga är inte vad som hände – utan hur det kan användas.
Den som ställer frågor kallas ”känslokall”. Den som begär källor anklagas för ”folkmordsförnekelse”. Den som försvarar Israels rätt till självförsvar stämplas som medskyldig till barnamord.
Det är inte bara ohederligt. Det är ett moraliskt haveri. Men i svensk medielogik fungerar det. Maskinen måste rulla. Och bilderna – de måste fortsätta väcka rätt sorts ilska, mot rätt sorts fiende.
Samtidigt går Ebba Busch rakt emot denna logik. Hon backar inte. Hon förstår något som svenska opinionsbildare vägrar ta in: att Hamas inte är en förhandlingspart, utan en terrorarmé med utrotning som ideologi. När Busch säger att Israel gör världen en tjänst, sätter hon fingret på det alla med hederlig kompass vet men få vågar säga: att den som försöker oskadliggöra Hamas inte bara försvarar Israel, utan mänsklig civilisation.
Och där Israel – i de fall övertramp sker – straffar sina egna soldater och vidtar åtgärder mot bosättarvåld, så belönar Hamas den som slaktar judar. Martyrers familjer får pengar. Mördare blir firade som hjältar. Barn lär sig att drömma om självmordsbombning.
Detta är den avgörande skillnaden – inte bara mellan två aktörer i ett krig, utan mellan två världsbilder. Den ena bygger på rättsstat, ansvar och självrannsakan. Den andra på dödskult, hatpedagogik och martyrideologi.
Samtidigt blundar stora delar av svensk journalistik för allt detta. De tar emot siffror från Gazas ”myndigheter” utan att nämna att dessa styrs av Hamas – en organisation som hotar, tystar och kontrollerar varje informationsflöde. Medier i Gaza arbetar inte fritt. FN-organ, journalister och sjukvårdare vet att en felaktig formulering kan kosta dem livet. Därför är narrativet alltid en produkt – aldrig en sanning.
Och ändå används detta narrativ gång på gång som bevis för Israels påstådda skuld – och som slagträ mot svenska politiker som vägrar spela med.
Det verkliga sveket är inte mot Israel. Det är mot det palestinska civilsamhället, som hålls gisslan av en rörelse som aldrig tänkt bygga något – bara förstöra. Det är dessa människor svensk vänster säger sig värna – samtidigt som de förnekar det förtryck de lever under.
Att kalla detta för att ”mysa med folkmordets fanclub” är inte journalistik. Det är demonisering. Och det är exakt den demoniseringen som gör att svensk debatt i dag inte klarar av att se skillnad på en demokrati som krigar mot en terrorsekt – och terrorsekten själv.
Att journalister, vars uppgift är att granska makt, i stället blir megafoner åt en terrororganisation – det är inte bara ett svek mot Israel. Det är ett svek mot hela den idé som pressfrihet bygger på.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/OoM8wO/ebba-buschs-parti-myser-med-folkmordets-fanclub