Plötsligt är det synd om den mediala eliten. SD sjunker i opinionen, och i backspegeln vill alla ha varit klarsynta från början. Men det var inte Åkesson som svek verkligheten – det var ni. Och nu försöker ni skriva om historien för att slippa stå till svars. Så var det dags igen. SVT:s politiske kommentator Mats Knutson ställer frågan
”Vem behöver Jimmie Åkesson idag?”
– som om hela medie-Sverige drabbats av kollektiv minnesförlust. Knappt har bläcket torkat på den senaste panikrubriken om SD:s opinionsras innan samma medieklass som byggde honom nu försöker skriva ut honom ur historien. Som om de aldrig varit delaktiga. Som om de aldrig bar skuld.
Låt oss tala klarspråk.
Jimmie Åkesson blev inte stor för att han var ett politiskt geni. Han blev stor på grund av två saker: sveket från politikerna – och sveket från den mediala eliten.
När människor såg sina barns skolor förvandlas till kaotiska experiment, när blåljuspersonal attackerades med sten i stadsdelar ingen längre vågade kalla svenska, när pensionärer köade till välgörenhet medan nyanlända fick förtur till bostäder – då stod ni där. Inte tysta. Utan högljudda, arroganta och moraliskt självbelåtna.
Ni kallade det solidaritet. Ni stämplade kritiker som rasister. Ni slog fast i spalterna att allt stod rätt till – medan människors verklighet rasade omkring dem. Ni skrev krönikor om hur Sverige aldrig varit tryggare, att det aldrig funnits något unikt svenskt, inget folk, ingen kultur, inget sammanhang – som om nationell identitet vore ett farligt virus, inte ett sammanhållande kitt.
Ni förnekade kopplingen mellan invandring och brottslighet långt efter att verkligheten bevisat motsatsen. Och när någon vågade tala klarspråk, då kom drevet. Då kom epiteten, avbokningarna, uteslutningarna. Ni gjorde allt för att tysta debatten – och kände er goda under tiden.
Vad trodde ni egentligen skulle hända, när hela verkligheten gjordes till tabu?
Och när det till sist inte längre gick att tiga – då vände ni blad. Ni bytte retorik, justerade positionerna och började viska om “integrationens utmaningar” och “segregationens pris” som om det vore nya insikter, inte gamla lögner ni nu maskerade för att rädda ert eget anseende.
Nu ska vi alltså låtsas att ni alltid haft rätt. Att SD:s frågor inte längre är unika. Att ni “också stramar åt”. Som om allt detta bara vore en naturlig utveckling – inte resultatet av en medveten, årtionden lång verklighetsförnekelse.
SD hade rätt – och slutsatsen från SVT blir att de därför inte längre behövs. Det spelar ingen roll vad de gör, de har ändå alltid fel i SVT:s ögon. När de var ensamma, hade de fel. När alla andra kopierade dem, hade de också fel. En alternativ slutsats hade ju kunnat vara att SD behövs mer än någonsin – inte trots att de hade rätt, utan just därför. Och att det i stället är de partier som förnekade problemen i åratal som borde ifrågasättas. Men det kräver förstås självrannsakan. Och det är en bristvara i både politik och journalistik.
Det var inte Åkesson som först talade om problemen. Han var en reaktion på en verklig orättvisa som ni år efter år förnekade – och ni spottade på, hånade och fördummade dem som försökte beskriva verkligheten de levde i. SD blev deras röst för att ni vägrade vara det. Och nu, när vinden vänt, ska ni plötsligt göra er oskyldiga. Som om ingenting hänt.
Nej, Jimmie Åkesson är inte överflödig. Men den pompösa journalistrollen -som sanningens väktare är det. Det är ert förtroende som ligger i spillror, inte hans. Och det spelar ingen roll hur många analyser ni skriver – vi minns.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.