Det kan inte bara vara jag och Sverigedemokraterna som är förbannat trötta på detta.
Sedan 7 oktober, mer än ett år tillbaka, har vi sett närmast dagliga demonstrationer för Palestina, mot Israels rätt att existera, på olika håll i landet. Särskilt i större städer.
Obehagliga inslag, antisemitism, terrorromantik, upploppsliknande situationer. Det påminner om tv-bilder från helt andra delar av världen.
Invandring från Mellanöstern och Afrika har gjort vårt land till arena för all världens konflikter. Konflikter som vi inte är orsak till, inte är en del av och som inte hör hemma i Sverige. Regelrätta sammandrabbningar mellan olika eritreanska grupper, koranbränningar som misstänks vara orkestrerade av främmande makt och såväl kurdiska vänsteraktivister som islamister och Hamasanhängare invalda i riksdagen.
Sverige är en utvecklad, västerländsk demokrati med långtgående fri- och rättigheter. Demonstrationsfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet. Det är värden som vi alla behöver stå upp för.
Men är det verkligen rimligt att det offentliga rummet tas över av utländska aktivister med tvivelaktiga syften och uppenbart våldskapital? Att tillfälliga gäster, eller till och med hitresta upploppsturister, gör våra gator otrygga, riskerar polisers och vanliga hederliga svenskars säkerhet och kostar enorma resurser i form av polisbevakning och vandalism.
Det kan inte bara vara jag och Sverigedemokraterna som är förbannat trötta på detta.
Grundproblemet är förstås den djupt ansvarslösa invandringspolitik som följde av de gamla partiernas mångkulturalistiska ideologi, vilken överordnades all form av förnuft och konsekvenstänkande under flera decennier. Vi varnade för just denna utveckling i spåren av massinvandringen från världens alla hörn.
Etniska och religiösa motsättningar importerades i en vansinnig takt, alltmedan de gamla partierna upprepade mantrat “det blir en vinst längre fram” och behandlade alla oss andra, vi som sa ifrån, som en sämre sorts människor, om ens det.
Men människor byter inte värderingar och beteende bara för att de byter mark under fötterna. Det vet alla nu. Det har Sverige, miljontals helt oskyldiga svenskar, fått lära sig den hårda vägen. Det blev inte vinst längre fram, det blev extremism, kriminalitet och upplopp.
Tar man hit Mellanöstern så blir Sverige mer som Mellanöstern.
Vem är demokratin till för? Vilar demokratin på svenska medborgares rätt att fritt uttrycka sig och bestämma hur vårt land ska utvecklas, eller är den en plattform för världens alla krig och motsättningar? Är det rimligt att vår demokrati utnyttjas för att andra folk och länders krig ska föras också på våra gator?
Jag inser att det är en både svår och känslig fråga, och jag har själv inte alla svar. Men en del av lösningen ligger i den pågående utredningen om hederligt levnadssätt och en ny utvisningsgrund, där det tydligt framgår att “Utredaren bör vidare analysera om det är möjligt och lämpligt att också inkludera yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden eller är systemhotande”.
Oaktat detta pågående arbete behöver Sverige verkligen få igång en bred diskussion om villkoren för demokratin och gränserna för våra fri- och rättigheter.
För en sak tror jag att de flesta svenskar håller med om. Om man befinner sig i vårt land som gäst, för att man säger sig behöva skydd eller av andra skäl, då kan man inte samtidigt ställa till upplopp, slåss mot svensk polis och skapa otrygghet på svenska gator.
Har man svårt att följa denna självklara princip så har man inget i Sverige att göra.
Text: Jimmie Åkesson (SD)