Det är dags för Magdalena Andersson S att avgå. Hennes lögner börjar bli pinsamma. Lögnen är en del av socialdemokratins essens.
Det börjar bli dags att tala klarspråk: Socialdemokraternas maktambitioner har blivit ett hot mot svensk demokrati, rättsstat och samhällsstruktur. Inte för att de har idéer – utan för att de gör vad som helst för att få makten, oavsett pris.
Vi har nu en partiledare, Magdalena Andersson, som gång på gång ertappas med att förvränga fakta eller rakt ut ljuga i nationell TV. Senast i SVT:s Agenda, där hon påstod att vårdkrisen främst är regeringens fel
– trots att Socialdemokraterna styr i en majoritet av regionerna. Det här är inte en engångsföreteelse. Vi har redan listor på löftesbrott från förra mandatperioden – 17 tunga löften bröts, bland annat om arbetslösheten, LAS, NATO, vårdköer, polisresurser och brottsbekämpning.
Och här måste vi påminna om en sak: regeringen styr inte över regionerna. Det gör regionerna själva. De är folkvalda politiska organ med eget budgetansvar. Så när Andersson beskyller regeringen för situationen i vården, är det inget annat än ett medvetet försök att dupera tittarna. Hon vet att det är regionpolitiker – många från hennes eget parti – som fattat de beslut som lett till sparpaket, personalflykt och vårdköer. Men hon räknar kallt med att folk inte har full koll på ansvarsprincipen i svensk förvaltning. Det är cynism i sin renaste form.
Men värre än sveken är kanske ändå vilka man vill styra landet tillsammans med. Socialdemokraterna håller dörren öppen för Vänsterpartiet – ett parti som ännu inte gjort upp med sitt kommunistiska arv. Man tolererar att det sitter riksdagsledamöter som vägrar kalla sig antikommunister, och man tycker inte det är ett problem att ett parti med totalitära rötter får inflytande över statsbudgeten.
Och som om inte det vore nog: i november 2023 stod Magdalena Andersson i riksdagens plenisal och försvarade sin partikamrat Jamal El-Haj – med gråten i halsen.
Hon kallade kritiken mot honom ”fruktansvärd”, eftersom hans svärdotters familj drabbats av kriget i Gaza. Vad hon inte sa var att El-Haj medvetet deltagit i en konferens där Hamasanknutna personer deltog – mot både UD:s och partiets rekommendationer. Det var redan känt internt. Hon visste det. Ändå valde hon att gråtljuga för att avleda uppmärksamheten och vinna sympatier. Det är inget misstag – det är manipulation, iscensatt i Sveriges högsta beslutande församling.
Och här måste vi också tala om mönstret. Socialdemokraternas lätthet att tänja på sanningen är inget nytt. Det är ett kulturdrag i rörelsen. Från IB-affären, där partiet i decennier förnekade sin inblandning i illegal åsiktsregistrering av vänsteraktivister – till affärer som Toblerone, Sahlins skattefria löner och Palme-regeringens lögner om vapenexport till diktaturer. Det är som om sanning är något man förvaltar, snarare än något man står för.
När Magdalena Andersson gråtljuger i plenisalen gör hon inte avsteg från någon hög moralisk standard – hon följer en väl inarbetad partitradition. Det sitter i väggarna hos Socialdemokraterna: man ljuger inte av desperation, man ljuger för att man kan. Och för att man vet att man kommer undan.
Det här handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om principer. Om att ett parti som vill styra landet ska kunna tala sanning. Om att man inte ska sälja ut grundläggande demokratiska värderingar för några procentenheter i opinionen.
Socialdemokraterna har en historia som statsbärande parti. Men idag leds de av maktteknokrater som hellre tänjer på sanningen än tar ansvar. Som hellre sätter sig med Vänsterpartiet än kompromissar med borgerliga mittenpartier. Det är inte bara ohederligt. Det är farligt.
Magdalena Andersson talar ofta om att hon vill ”ta ansvar för Sverige”. Men det hon visar är något annat: en vilja att ta makten – till varje pris.