Skatten var ett kontrakt – nu har staten brutit det

Jag har inga problem att betala skatt. Tvärtom. Men då kräver jag att vi håller oss till kontraktet: skatten ska gå till det nödvändiga – inte till ideologiska leksaker, symbolpolitik och kulturell självutplåning. Staten har ett kärnuppdrag. Det har glömts bort. Och vi betalar för det – bokstavligen.

Jag är svensk. Uppvuxen i ett land där man litar på att samhället fungerar, att staten inte bara tar – utan också ger. Där skatt var ett slags kollektivt ansvar: du bidrar, och i gengäld finns vård, skola, trygghet och gemensam välfärd.

Jag har inga problem att betala skatt. Men då vill jag att skatten går till det vi blivit lovade.

Det är egentligen inte så svårt. Politikens kärnuppdrag är inte att uppfostra oss, inte att signalera värderingar, inte att leka med framtiden. Det är att se till att skolan fungerar, att vården inte kollapsar, att äldreomsorgen inte drivs av utbrända timvikarier, att infrastrukturen håller, att polisen har resurser att gripa kriminella – och att det finns trygghet, på riktigt.

Allt annat är bara spel. Wokeprojekt i kultursektorn. Bidrag till föreningar som ingen medborgare bett om – däribland grupper som sprider antidemokratisk propaganda som AFA, ABF, islamistiska organisationer och andra som underminerar det samhälle de påstår sig verka inom. Migrationspolitik som kostar miljarder men inte skapar någon lösning. Jakt på medborgare via digitala kontrollsystem, samtidigt som man inte klarar av att utvisa mördare eller återvändande IS-terrorister. Biståndspengar som genom SIDA eller FN-organ hamnar hos Hamas-nära organisationer, i projekt utan insyn eller ansvar.

Och sedan har vi det rena skatteslöseriet: Skellefteå kommun betalade över 1,2 miljoner kronor för ett konstverk kallat ”jättesnöret”. Göteborgs stad genomförde genuscoachning för vägarbetare – för flera miljoner kronor – i syfte att skapa ett ”jämställdhetsanpassat vägarbete”. Järfälla kommun satsade över 2 miljoner kronor på en klimatapp – som aldrig fungerade. Malmö stad finansierade queer yoga i regnbågens färger. Och samtidigt: 40 000 människor i Sollefteå får nu resa elva mil till närmaste förlossning. Ett helt sjukhus har i praktiken lagts ned. Trygg vård försvann, men skatten består.

Detta är inte samhällsbyggande. Det är samhällsupplösning. Och jag tänker inte låtsas som att jag inte ser det.

Jag erkänner: jag är dubbelbottnad. Jag bär på en längtan efter den gamla välfärdsstaten. Den fungerade – på sitt sätt. Men jag ser också dess baksidor. Staten som kontrollerar medborgaren, som mäter, väger, registrerar. Ett system där individen ofta reduceras till ett personnummer och en post i Excel.

Men ändå – jag saknar den. För den höll sitt löfte. Den lovade något och höll det. Det gör inte dagens politiker.

Ja, jag är välfärdsnostalgiker. Inte för att allt var perfekt – långt därifrån. Det gamla folkhemmet hade sina egna brister: stel byråkrati, maktfullkomliga tjänstemän, institutionsvård som ibland slog över i förvaring snarare än omsorg. Det fanns tystnadskulturer, klassförakt och ett ointresse för individens vilja. Men mitt i allt detta: det fanns också något verkligt.

Ett samhällskontrakt. En idé om att den svage skulle skyddas. Att det fanns en gemenskap, en plikt, en ömsesidighet. De sjuka fick vård. De gamla fick omsorg. De utsatta lämnades inte vind för våg.

Detta kan säkert uppnås även i ett system där privata aktörer spelar en roll – det är inte där skon klämmer. Men då måste staten, som beställare, vara exakt. Vården, skolan, omsorgen måste styras av krav, tydlighet och uppföljning – inte av ideologi, konsultfloskler eller politisk feghet. Det handlar inte om driftform. Det handlar om ansvar.

Nu räcker det.

Det är dags att medborgarna ställer krav. Vi behöver ett nytt samhällskontrakt – där politikens enda legitima uppdrag är att trygga kärnverksamheterna: vård, skola, omsorg, rättsväsende och infrastruktur. Allt utanför detta är sekundärt. I många fall bör det inte ens vara politikens uppgift.

Inför tjänstemannaansvar. Avskaffa aktivismen på myndigheterna. Inför ministerstyre – så att det finns en tydlig ansvarskedja. För skyddet mot byråkratisk galenskap är just detta: ansvar.

Och för Guds skull – ta fram en journalistkår som gör sitt jobb på riktigt. Som granskar makten, inte legitimerar den. Vi behöver inte fler ledarskribenter som jagar dissidenter åt etablissemanget. Vi behöver reportrar som vågar granska korruption, inkompetens och ideologiska övergrepp – oavsett vem som begår dem. Utan riktig journalistik dör folkstyret. Det är inte en klyscha. Det är en varning.

Vi ska inte längre styras av eliter som leker med våra pengar. Vi ska styras av medborgarnas mandat. Och mandatet är enkelt: Gör ert jobb – eller kliv åt sidan.

Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.

Källor: