Socialism är ondska – vi behöver inte ett nytt försök
De vägrar se mönstret – för då faller allt. Så istället för att erkänna skuld, gömmer de sig bakom den eviga ursäkten:
De står där – i seminarier, på kultursidor, i valstugor – med ideologiskt rena händer men historiskt blod upp till armbågarna och säger:Socialism är ondska – vi behöver inte ett nytt försök
Socialismen har prövats. Den har prövats i Ryssland, i Kina, i Venezuela, i Kambodja – och alltid med samma resultat: svält, förtryck, massmord och lögner. Ändå fortsätter dess försvarare att kräva en chans till, som om miljoner döda bara var en fotnot i en misslyckad samhällskurs. Men vi behöver inte fler experiment. Vi behöver sanningen. Och sanningen är att socialism inte är en missriktad idé. Det är en farlig ideologi – och i praktiken: ren ondska.
Den blodiga historien
Socialismen har prövats. Om och om igen. I olika länder, olika kulturer, olika århundraden. Alltid med samma resultat.
– Sovjetunionen – där Stalin lät svälta miljoner ukrainare i Holodomor.
– Kina – där Maos “stora språng” ledde till historiens värsta svältkatastrof.
– Kambodja – där Röda khmererna försökte utplåna hela samhället i jakten på ”ren” socialism.
– Venezuela – där världens oljerikaste land blev ett helvete av tomma butikshyllor, hyperinflation och politiskt förtryck.
Gemensamt? Alla skyllde på någon annan när det kraschade. USA. Kapitalismen. Vädret.
Jag har själv suttit på ABF-föreläsningar där man sagt att det var “dåligt väder” som dödade under Mao. Att Stalin “aldrig personligen dödade någon”. Samma försvar som nationalsocialister använder för Hitler. Det är samma moral. Samma historieförfalskning. Samma ideologiska blindhet.
Förnekelsens ideologi
Socialismens försvarare har gjort det till konstform: att förneka, relativisera, förklara bort.
När svälten kommer, var det dåliga skördar.
När förtrycket kommer, var det nödvändigt “för omställningen”.
När morden kommer, var det “avvikelser från idealen”.
De vägrar se mönstret – för då faller allt. Så istället för att erkänna skuld, gömmer de sig bakom den eviga ursäkten:
“Riktig socialism har aldrig prövats”
Det är den sista försvarslinjen. När alla bevis ligger på bordet. När alla lik är räknade. Då kommer den:
“Det där var inte riktig socialism.”
Men om ingen av de tiotals försök som gjorts genom historien duger – vad säger det om idén?
En ideologi som varje gång kräver total makt, tystad opposition och omformning av människans natur för att “fungera” – är det verkligen ett problem med genomförandet, eller med själva grunden?
Vi säger aldrig: “Riktig fascism har aldrig prövats.”
Vi säger inte: “Riktig kolonialism gick ju aldrig hela vägen.”
Men socialismen får ständigt denna eftergift.
“Riktig socialism har aldrig prövats” är inget försvar. Det är en bekännelse. Ett erkännande att din dröm bara fungerar i huvudet – aldrig i verkligheten.
Och ändå fortsätter de.
Socialism och kommunism – samma odjur, olika kostymer
Det är hög tid att sluta låtsas. Socialism och kommunism är inte olika ideologier – de är olika strategier för samma mål: ett statskontrollerat, likriktat, kollektivistiskt samhälle där individen är underordnad kollektivet och staten är allsmäktig.
Kommunisten vill ta makten med våld.
Socialisten vill ta den med bidrag, regleringar, propaganda och tålamod.
Båda vill i slutändan ha samma sak: full kontroll.
Skillnaden är metoden, inte målet.
Socialisten går via skattesedeln, genuspedagogiken och ABF-föreläsningen.
Kommunisten går via geväret, rättegången utan domare, och massgraven.
Men båda talar om samma framtid – där du inte äger något, inte bestämmer något, inte väljer något – men förväntas vara tacksam ändå.
Socialismen är kommunismens salongsfähiga lillebror. Den som lockar in folk i systemet – innan storebror kliver in och river ner fasaden.
Det är inte vägen som är problemet. Det är destinationen.
“Men kapitalismen då?”
Det är den första repliken ur varje socialist när argumenten tryter. Inte en förklaring, inte ett försvar – bara en avledningsmanöver:
“Men kapitalismen då?”
Som om någon annans misslyckande automatiskt vore ett försvar för deras eget.
Som om svält under Mao blir mindre verklig bara för att det finns fattiga i USA.
Som om massgravarna i Sovjet grävs upp ur marken och försvinner för att någon rik person äger en yacht.
Det är inte analys. Det är intellektuell barnslighet.
Kapitalismen har sina brister – ingen förnekar det. Men den kräver inte våld, censur eller förintelseläger för att fungera. Den bygger på frivilliga utbyten. På möjligheter. På att du får behålla resultatet av ditt arbete. Och viktigast av allt: den kräver inte att du älskar den. Du får kritisera den, hata den, lämna den. Försök göra det i Kuba. Eller i Nordkorea.
Det är skillnad på ett system som skapar ojämlikhet – och ett som aktivt mördar dem som inte passar in.
Kapitalismen kan anklagas för girighet.
Socialismen måste anklagas för övergrepp.
Det ena systemet bygger på frihet.
Det andra på tvång.
Och det är där diskussionen borde sluta.
De står på ryggarna av miljoner döda – och ber om en chans till
Det mest groteska är inte att dessa system har existerat. Det mest groteska är att det fortfarande finns människor som försvarar dem.
De står där – i seminarier, på kultursidor, i valstugor – med ideologiskt rena händer men historiskt blod upp till armbågarna och säger:
“Ge oss bara en chans till.”
En chans till att styra människors liv.
En chans till att bestämma vem som får vad.
En chans till att skapa “rättvisa” – med makt, tvång och omfördelning.
De säger att det kommer bli annorlunda den här gången. Att de menar väl. Men det har de sagt varje gång.
De står på massgravarnas ryggar – och kräver mer makt.
Och det gör dem farliga.
Om du uppskattar orden kan du visa det genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565.