De som röstade fram dessa politiker har också ett ansvar, men många väljare har sannolikt blivit vilseledda.
Sverige står idag inför en enorm kris som blir allt svårare att ignorera. Gängkriminaliteten har eskalerat till den grad att barn används för att mörda och spränga handgranater, och oskyldiga människor drabbas allt oftare. Samtidigt breder en systematisk välfärdsbrottslighet ut sig, vilket underminerar vår demokratiska grund och hotar samhällets stabilitet. Omvärlden ser med förskräckelse på utvecklingen, och nu sprider sig problemen även till våra grannländer.
I vissa områden har det svenska språket nästan försvunnit, och bidragsberoendet är ohållbart högt. Hur kunde vi hamna här, i ett land som för bara några decennier sedan var ett av världens tryggaste och mest välmående? Svaret ligger till stor del i långvariga politiska missbedömningar och beslut. De politiker som fattat dessa beslut har ett odiskutabelt ansvar för dagens situation, men det slutar inte där.
De som röstade fram dessa politiker har också ett ansvar, men många väljare har sannolikt blivit vilseledda. I god tro har de litat på de politiska budskap som presenterats för dem. Här måste vi lyfta fram en annan grupp som bär en betydande del av skulden – journalisterna. Ledande opinionsbildare som Anders Lindberg och andra har under åratal manipulerat debatten och aktivt bidragit till att sprida halvsanningar och lögner. Istället för att utföra sitt journalistiska uppdrag att granska makten har dessa journalister använt sina plattformar för att forma en falsk verklighetsbild som vilselett både väljare och medborgare.
Det allvarligaste är att detta maktmissbruk fortsätter, trots de katastrofala konsekvenser som nu är uppenbara för alla. Våldet och otryggheten är inte längre abstrakta problem utan verkligheter som påverkar människor i deras vardag. Men trots detta vägrar många journalister att erkänna sin roll i detta och fortsätter istället med samma narrativ – kanske för att de vill skydda sina egna positioner och behålla sitt inflytande.
Det är hög tid att vi genomskådar detta maktspel. Det vi ser idag är bara början – om vi inte bryter denna destruktiva utveckling kommer situationen att bli mycket värre. Därför måste svenska medborgare, oavsett politisk färg, vara kritiska och vaksamma. Vi kan inte längre låta oss luras av en mediekår som sviker sitt ansvar och döljer sanningen.
En annan viktig faktor som bidragit till Sveriges nuvarande kris är den svenska konflikträdslan. Generellt sett är svenskar ovilliga att skapa konfrontationer eller sticka ut, och även om detta kan vara en positiv egenskap i vissa sammanhang, har det också orsakat stor skada. Våra politiker och beslutsfattare har, i sin ängslan för att stöta sig med någon, undvikit att tala klarspråk och konfrontera de problem som har växt sig allt större under årens lopp. De har fastnat i en feghet där de inte vågar säga att en spade är en spade – vilket har förvärrat samhällsutvecklingen.
Men det finns undantag. Jimmie Åkesson är ett exempel på en politiker som konsekvent vågat säga det många andra inte ens vågar tänka. Under gårdagens debatt i SVT Aktuellt, där det diskuterades om de tusentals personer som trots regeringens avrådan rest till Libanon, påpekade Åkesson en självklarhet som de flesta andra politiker undviker: ”Vad gör de i det land de flytt från?” och ”Väldigt många med svenska pass som inte borde ha dem.” Detta borde inte vara kontroversiellt, men i dagens Sverige vågar ingen annan partiledare säga något liknande. De är så rädda för att bli kritiserade eller förlora politiska poäng att de hellre tystar sig själva än att säga vad de egentligen tycker. Denna konflikträdsla har skadat Sverige djupt.
Text: Per Ramhorn